Det var lite svårt att få den att infinna sig. Julfriden. För många är det inte en högtid som har med frid eller gemenskap att göra. Det är snarare en tid då ensamheten blir påtaglig, när de som lever instängda i misshandelsförhållanden blir än mer instängda, och en påtvingad familj kan kännas minst lika hemsk som ensamheten i sig.
För andra innebär det att få det inpräntat. Hur julfriden ska infinna sig för att det är så. Punkt. Det mest fridfulla är när allt är över. Eller vilken random dag som helst som inte kretsar kring en högtid som ”ska” vara på ett visst sätt. Allt tal om julfrid väcker stressen.

Mest av allt tänker jag på hur myten om Jesus är konstruerad. Om hans födelse, om hur den är tänkt att skänka tröst och värme åt de som ser honom som sonen.
För mig blir det väldigt aktuellt när några ”lärda” tvistar i olika insändare om huruvuda man borde tro på och sätta tilltro till den myt eller vad man nu vill kalla den delen av Bibeln. Å ena handen måste man tydligen tro, å andra, det är alltid nyttigt att tvivla. Jag är en tvivlare, som är jävligt ledsen över en kvinna som har blivit den största madonnan genom alla tider.
Och som alla tvivlare vill jag då sätta en historia i relation till ”Immaculata Conceptio” (den obefläckade avelsen) som visserligen inte har stöd inom protestantiska teologiska kretsar men som ändå indirekt har skapat en kvinnobild. Kvinnan som antingen hora eller madonna.. Ett komplex som är så vida sträckt att det går att applicera på väldigt många olika företeelser. Vilket enligt en del skulle vara något dåligt, Men låt mig återkomma till detta senare.

Om vi tänker oss Jesu tid och hur gammal en kvinna var när hon gifte sig på Jesu tid, kanske det blir svårt att kalla denna för kvinna. De som vet säkert får rätta mig, men att tala om Maria som 12, 13-åring är inte omöjligt.
Det är svårt att hitta trygghet eller förtröstan i tanken på att en ung människa, i tidiga tonåren, som blivit gravid, blir ivägtvingad på vandring, förvisad till att höggravid sova i ett stall och sedan föda för första gången på egen hand. En humanitär, sanitär och på alla sätt felaktig miljö för en förstföderska.
Det får mig, som modern, ifrågasättande människa med förhoppningsvis någorlunda emotionella tentakler att undra. Men också inte förundras.
Hur kom det sig att den här kvinnan var gravid i den unga åldern? Hon var trolovad, en av möjligheterna var att peppar i byxorna gjorde det omöjligt för dem att ha händerna på täcket.
Eller så hade hon ett aktivt sexliv, njöt av vad det innebar att utforska kroppen, och blev gravid. Eller så blev hon utnyttjad eller våldtagen. Möjligheterna är många, men en sak är säkert. Att vara gravid innan äktenskapet, i det samhället som levdes, det var inte så det skulle vara, och hennes växande mage skulle säkert inte välkomnas av familj eller det lilla samhället som levdes i. Så vad göra? Jag skulle nog också kunna fabricera en historia. Det har hänt förr och kan hända igen.
Okej, okej. Jag ska inte vara en sådan skeptiker och öppna upp för möjligheten att den helige anden hittat vägen mellan Marias ben, upp i fittan, hittat ett ägg som befruktas o sen susa ut…
Eller ska jag? Det handlar inte alltid om logik och rationella tankar, speciellt inte när det kommer till tro. Men anledningen till mitt slaktande är att jag vill sätta det här i förhållande till något annat, något som pågår idag.

Den höga, den låga. Den som kan överleva, den som måste tystas, tas hand om, patologiseras, immobiliseras, misshandlas, straffknullas. Under året har Isabella Lund kämpat mot rynkiga drakar i sin kamp för att föra ut en röst som handlar om sexarbetares tillvaro i en vad som kan ses som en moralistisk och enögd debatt.
Kan hålla på i evigheter och dra paralleller till andra situationer där denna ynkliga syn på mänskliga varelser har bitit sig fast. Det är inte heller nödvändigt kopplat till kön, däremot kopplat till gestaltandet av kön och hur olika könsuttryck värderas.

Olika årtusenden, SAMMA mekanismer för samma förtryck som möjliggörs genom att en syn som denna fortfarande tillåts att grassera.

Jag vet inte om jag ens emotionellt orkar dra en slutsats av att miljontals människor fortfarande lyssnar på myten om Jesus födelse och ser det som en berättelse om hopp och framtidstro.
Så jag låter bli.

Jag jobbar på en affär som säljer klockor och krams. Man kan även få klockarmband ändrade och batterier bytta där. Vissa klockor är svårare än andra att få upp eller stänga till, ibland måste man ta till våld som ser riskabelt ut för utomstående och ofta kommer det in kunder som ska tas om hand så att man blir avbruten. Dessutom är det otrevligt att arbeta under övervakning. Därför brukar man alltid säga att "Vi tar in den på en halvtimme/två timmar/tills imorgon", beroende på rådande arbetsbelastning.
De flesta brukar tycka att det låter rimligt. Eller åtminstone acceptera det. De förstår att det tar en liten stund, eller så går de nån annanstans eller kommer tillbaka en annan dag.
Men en grupp människor visar sig gång på gång oförmögna att sälla sig till massan. De vägrar glatt godta beskedet att de måste vänta, slår på stora leendet och säger "Det kan du väl göra på en gång". För min skull. Eftersom jag förtjänar särbehandling. Min tid är viktigare. Alla andra får vänta, men om jag ber om det borde jag få slippa.
Vilken grupp?
Medelålders män. Som tydligen är vana att bli servade med omedelbar verkan. Och det brukar de väl bli, för de ber ju så trevligt och ler ju så charmigt. Klart vi ska hjälpa grabben, han klarar det ju inte själv.

Men nä, man kan faktiskt inte få allt man vill bara genom att begära det på ett snällt sätt. Då kommer man få uppenbara men okontrollerbara lögner om 'många som står på kö' serverade och vinkas bort av en passiv expedit, som när man gått förstrött börjar ställa klockor och byta musik i ett par timmar, och vid återkomst mötas av beskedet att det tyvärr inte är klart än för vi har faktiskt haft väldigt mycket att göra. I alla fall hos mig.

Tack till N.Puh för illustrationen.

Den andra ungdomsboken jag läst är skriven av Åsa Nilsson och heter "Dags att våga?". I den får vi följa Alexandras förälskelse i en något äldre tjej och förvirring inför densamma. Ett ganska stort fokus ligger på hennes ovilja att berätta för omgivningen hur hon känner och rädslan för att bli avskydd och utstött. Hennes tumultartade inre liv är mycket bra beskrivet och känns väldigt genuint, även om historien i sig är hyfsat banal. Texten i den här boken är lite större än i den förra och den är mera lättläst. Vi känner också igen idrottstemat, och här börjar jag ana en oroande trend - sysslar alla tonåriga lesbiska med idrott också? Låt oss hoppas att så inte är fallet i vår fortsatta utforskande.

Ett större problem i "Dags att våga?" är dock dialogen som inte är något vidare. Framför allt är den full av anglicismer, eller svengelska kanske, ibland så till den milda grad att jag kommer på mig själv med att undra om det är fråga om en dålig översättning. Mot slutet av boken har dock irritationen lagt sig, och jag vill inte avråda någon från att läsa den, speciellt kanske om man är lite yngre. Den är även ganska oskyldig vad gäller den fysiska aspekten; mer kärlek än lust, om någon skulle uppleva det som viktigt.

Det här är den första av en kortare serie planerade recensioner av ungdomsböcker om lesbisk kärlek.

Till att börja med kan vi konstatera att när jag tog mig till en större bokhandel i staden, fanns naturligtvis ingen av de ungdomsböcker om lesbisk kärlek som jag hade på min lilla lista. Däremot fanns en av dom på en mindre bokhandel, vilket var glädjande. Det säkraste sättet för ungdomar att få tag på den här sortens litteratur verkar dock vara att beställa böckerna själv. Undrar om man får dom i ett brunt paket med diskret avsändare?

Boken som jag fick tag på var hur som helst "Du och jag, Marie Curie" av Annika Ruth Persson. Den handlar om femtonåriga Jenny som är kär i en annan tjej i skolan, och hur deras relation utvecklar sig. Mycket av det som Annika skriver känns väldigt genuint, föräldrarna som inte vill se att man inte är något barn längre, känslorna som river och sliter i kroppen åt alla håll och känslan av att man är konstig och att det är något fel på en. Det är saker som jag tror alla som är eller har varit tonåring kan känna igen sig i, oavsett hur ens sexualitet utvecklar sig. Stundtals fick jag ta en paus i läsandet när texten kom för nära egna erfarenheter. en bok som berör, helt klart.

Om jag skall komma med någon liten kritik är det att en av karaktärerna ligger farligt nära klichébilden av den "onda lesbianen", som framställs som farlig, sjuk och olycklig, oftast allt detta samtidigt. Kan man tåla detta, eller göra läsningen att det handlar om ett tonårsbeteende och inte ett stereotypt lesbiskt sådant, vill jag varmt rekommendera den här boken.

En kompis till mig jobbar som lärare och berättade att en tjej som går i hennes klass kommit till henne och frågat om det fanns några böcker för ungdomar om tjejer som blir kära i varandra och beskriver förälskelseprocessen; hur vet man, hur känns det, och så vidare. Det finns inga sådana böcker, sa min kompis. Det tror jag inte på sa jag. Någon måste väl ha varit femton någon gång och blivit kär i en annan tjej och skrivit om det och fått det utgivet, om inte annat så på det "frigjorda" sjuttiotalet. Jag lovade göra vissa efterforskningar, och jag vet inte om min kompis har något konstigt filter eller så, men en enkel sökning på internet gav faktiskt en handfull titlar. En del verkar bra, andra sådär.

På samma gång vill jag ta upp någonting som jag lagt märke till, nämligen att ordet "bög" tycks ha blivit vanligare som skällsord, speciellt bland tonårskillar. Jag hajar till varje gång det passerar ett gäng valpar och skriker "bögjävel" åt varandra, det är så självklart för mig att man inte använder ordet bög i nedsättande betydelse. Helst av allt skulle jag väl vilja bjuda på någon slags spontan upptuktelse vid sådana tillfällen, men det blir sällan så.

Sedan läste jag igår att 40% av alla som misstänks för hatbrott är under 18 år gamla. Då förstår man hur viktigt det är att det finns förebilder för unga människor som på något sätt skiljer sig från normen. Skolan har naturligtvis en viktig roll i det, men vi kan nog inte bara lita till dom. Därför tänkte jag försöka skaffa dom här böckerna jag nosat fram, läsa dom, och sedan recensera dom åt er såhär lagom inför midvinterblotet med förhoppningen att ni överväger att köpa lite flatlitteratur i hjulklapp till närmsta fjortonåring.

I Expressen kan vi, om det inte gick att räkna ut alldeles själv, läsa att mycket av vårt sexuella beteende påverkas av bland annat pornografi. Bakom det föga nyskapande uttalandet ligger den norska sexologen Gro Isachsen. Denna påverkan kallas i notisen för "trender", och vid sidan av den finns en liten lista med några trender vi fått av porren. Dessa uppges vara sadomasochism, analsex, gruppsex, och - hör och häpna - sex med personer av samma kön!

Jag vet personligen inte om jag känner mig helt bekväm med åsikten att sex med personer av samma kön är en "trend" som kommit från porrindustrin, för att uttrycka sig milt. Jag tycker nog till och med att den kan upplevas som lite kränkande. Observera dock att detta uttalande måste tillskrivas skribenten Josefine Lind och inte Gro Isachsen.

Gro citeras dock med ett uttalande som jag också upplever som problematiskt:

"Jag tror det finns många som inte ser att det som visas på film är fiktion. De tror sex ska vara som det är på porrfilm och speciellt kvinnor uppför sig därefter och blir skådespelare i sitt eget sovrum."

Jag tror inte att det är riktigt så det går till. Om man ser till andelen porrkonsumenter som är män och andelen som är kvinnor, så skulle jag nog misstänka att det företrädelsevis är män som skådespelar i sovrummet, eller i alla fall att det är män som ställer krav på att den sexuella samvaron skall se ut på ett visst sätt och innehålla vissa moment, och att kvinnor anpassar sig till det. Nu är det inte omöjligt att Gro skulle hålla med om det, men det framgår i alla fall inte av hennes formulering.

Jag har mailat Josefine och frågat om hon vill utveckla hur hon tänkte när hon skrev faktarutan.

----------Uppdatering!----------

Det visar sig att jag hade fel, uttalandet att sex med personer med samma kön är en trend vi fått från porren kommer faktiskt från Gro. Hon menar att det är vanligt i porrfilmer att till exempel två tjejer har sex med varandra, och detta har, skriver Josefine, "alltså egentligen ingenting med homosexualitet att göra i den bemärkelsen".

Jag tycker fortfarande inte att det känns riktigt bra. För det första är det naturligtvis inte så att det "till exempel" är två tjejer som har sex med varandra i porrfilmer, utan det är två tjejer som har sex med varandra, ofta tillsammans med en kille. I princip all porr är producerad av män, för män, och därmed för en manlig blick. För det andra, att två tjejer provar på att ligga med varandra i verkligheten har inte alls samma sociala stigma som att två killar gör det, och dessutom finns det en föreställning om att kvinnlig sexualitet inte är "på riktigt". Jämför till exempel osynliggörandet av lesbiska inom diverse både feministiska rörelser och sådana som sysslar med homosexuella rättigheter. Av detta följer att samkönad sex mellan kvinnor är mer acceptabelt som inslag i i övrigt heterosexuell pornografi, det är inte på något sätt hotande, eftersom vi ju i det sammanhanget kan se att det inte utesluter att män deltar.

Återigen märker vi att det här handlar om mäns sexuella fantasier. "sex med personer av samma kön" i pornografi är i princip alltid mellan två kvinnor, och det är en manlig fantasi. Om det sedan handlar om att få ha sex med två tjejer samtidigt eller att "omvända" någon som är lesbisk eller bisexuell kan vi låta vara osagt. i slutändan återställs alltid den heterosexuella ordningen, och den typen av "trender" kan jag faktiskt vara utan.

Så statssekreterare Ulrica Schenström avgår efter att ha suttit på krogen med politiske reportern Anders Pihlblad, druckit och pussats. I avskedsansökan skriver hon att "Jag har agerat olämpligt och det gör att jag inte anser mig kunna fungera med fullt förtroende i mitt uppdrag", då hon haft krisberedskapsjour och således bort hålla sig nykter och alert (ifall en ny tsunami skulle inträffa eller så och hon skulle måsta teleportera sig till Thailand för att bygga en vågbrytare av sand och masonit). Så långt allt gott och väl och korrekt, det vet väl var och en att man måste hålla sig arbetsför om man är jourhavande på något sätt.

Men är det nån fler än jag som får känslan av unkenhet i hela mediebevakningen av den förmodade skandalen? Det var inte förrän efter ett par dagar man började prata om att Ulrica haft jour. I början var den stora rubriken att hon varit ute på krogen och Druckit Alkohol med en Journalist, punkt. Med betoning på Druckit Alkohol. På det där obehagligt outtalade sättet var man upprörd över att hon, herregud, kunde ju ha varit FULL. Hon, en kvinna i offentlighetens ljus. Och hon PUSSADES ju med den där mannen. Sen gottade man sig i den höga krognotan - så mycket de hade druckit sen! Eller i alla fall druckit väldigt dyrt. Jag hörde idag en nyhetsuppläsare nämna summan med en genuin ton av slemmig skadeglädje. Överflöd i kvantitet eller kvalitet, det är svårt att veta vilket som är värre; men säkert är att excesser är ett enormt no-no om man vill att allmänheten ska gilla en.

Det ligger nåt hysteriskt över svensk medias jakt på något skandalöst. Först får man vittring på nåt som eventuellt luktar scoop och börjar hojta, och sen när upprördheten är ett faktum formulerar man varför man ska vara upprörd. Som att man reagerar med unkna instinkter som sedan måste skylas över med nåt fräschare.

Om man reagerar först och tänker sen hittar man alltid en smartare förklaring till varför man blev så upprörd... och slipper kännas vid några förlegade föreställningar man kan tänkas ha.

Om någon idag skulle drista sig att använda uttrycket "kulturell imperialism" skulle denne snabbt avfärdas som en mossig kvarleva från sextiotalet, troligen med pannband, sandaler och smutsiga, utsvängda jeans. Men tänk efter ett ögonblick. Hur många TV-serier har du följt de senaste fem åren? Tio åren? Troligen en och annan.

Under min livstid har utbudet av TV-kanaler ökat i det närmaste exponentiellt, och därigenom också utbudet av TV-serier av varierande kvalitet. Det är ingen överdrift att påstå att många av dom är tillverkade i USA, för att uttrycka det milt. Oavsett vad man vill kalla det, all denna sändningstid måste fyllas med något, och TV-serier finns det oerhört gott om, både gamla och nya. Att tro att vi förblir opåverkade av denna flodvåg av företrädelsevis amerikanska livsstilar är ganska naivt; om vi förblev opåverkade, varför skulle det då finnas debattprogram och reklam?

I Sydsvenskan för ungefär en vecka sedan kunde man läsa att svenska kyrkan i Stockholm avråder sina präster från att godkänna att brudens far lämnar över bruden under vigselakten. En kyrkoherde där som nyligen fattat ett beslut att inte tillåta ett sådant överlämnande säger att anledningen till det helt enkelt är att traditionen bygger på kvinnan som en sorts handelsvara, och upplevs som ojämlik och reaktionär. Familjen som inte fick upprätthålla sin reaktionära kvinnosyn tycker naturligtvis att det är upprörande, och flera av dem kommer nu att gå ur svenska kyrkan. Det finns säkert andra, mer bakåtsträvande församlingar att söka sig till tänker jag. De ska troligen "aldrig mer se melodifestivalen" i år igen också.

Så långt inga konstigheter. En organisation försöker genomföra en förändring för att framstå som modern och jämlik, de som drabbas av denna förändring blir upprörda för att de upplever att deras fri- och rättigheter begränsats. Saken är bara den att det är inte riktigt det som pågår här. Så här inleds en vigsel i svenska kyrkan, enligt kyrkans egen äktenskapspropaganda:

"Festklädda människor. De ser glada ut. De går in i kyrkan och hennes släkt och vänner sätter sig på den vänstra sidan, hans på den högra. Sist kommer brudparet in till pampig musik. Det hela kan börja …"

Det är också så jag kommer ihåg alla bröllop jag varit på. Jag har aldrig sett att brudens far överlämnar bruden till sin blivande make förutom - just det - på film och i amerikanska tv-serier.

Med denna bakgrund är det också intressant att läsa de kommentarer från allmänheten som artikeln frammanat, detta alltså människor som vid den aktuella vigseln i Stockholm inte fått sina upplevda fri- och rättigheter begränsade. Även de förfasar sig (till övervägande del) över kyrkans maktgalna och orättvisa avskaffande av gamla fina traditioner. Det upplevs som oerhört förtryckande att prästens beslut att följa svenska kyrkans direktiv och genomföra vigseln på traditionellt sätt skall väga tyngre än kvinnans egen vilja att bli behandlad som en handelsvara.

Men som sagt. Det här handlar inte om ett avskaffande av gamla, fina traditioner vilket många tycks tro. Det handlar om att inte avskaffa gamla fina traditioner och ersätta dem med nymodiga traditioner inspirerade av TV-serier och hollywoodfilmer, eftersom man upplever att dessa nya traditioner är reaktionära, ojämlika, och speglar en förlegad kvinnosyn. Det verkar ytterligt få människor ha uppfattat.

Har just skrivit en artikel om moderaternas partistämma och intervjuat diverse moddiga kommunalråd. Spelmonopolet skrotas, det blev ja till könsneutral lagstiftning (bara Kd down to go), bensinskatten höjs, försvaret bantas och arbetslinjens fästningar hålls. Frid och fröjd i det blå. Tills man kommer in på moderaterna som ett feministiskt parti. Herregud att detta ord ska vara så infekterat. Plötsligt slingrar sig göbbarna som på en inoljad latexmatta. Några direktcitat:

– Det lär väl finnas lika många definitioner på det där ordet som det finns folk som använder det. Jag var själv uppe i talarstolen och vevade med armarna i den här frågan. Det gällde ”lika lön för lika arbete”, men det där är ett jävla socialistiskt projekt. Det är snarare så att det inte ska finnas några löneskillnader på grund av kön. Man ska se till en individs kompetens.

Det låter ju delvis lovvärt. Till saken hör dock att han i ett tidigare andetag kallat Lena Adelsson Liljeroth för ”den stackars lilla kulturministern” för att hon lagt en proposition om en kulturpeng för skolan. Min fråga: Om Reinfeldt skulle lägga ett förslag som inte faller i smaken, skulle han hastigt döpas till ”stackars lilla statsministern”?

En annan kommentar från ett annat kommunalråd:
– Det där är bara etikettsättande. Självklart ska ingen lönediskrimineras på grund av kön. Det är innehållet som räknas och inte vad man kallar det.
Lite kul kommentar med tanke på moderaternas ”nya” förpackning.