På mitt jobb säljs bland allt annat krams en del krams som är för barn. Och detta krams - speciellt nu i höst - är så parodiskt indelat i "pojk-" och "flick-" att jag blir lite, lite äcklad när jag ser det och förstår inte hur ledningen kan fundera på varför det säljer sämre än väntat när ingen vettig förälder nuförtiden vill pracka på sina barn så klyschigt, förlegat könsindelad skit. Jag anar en världsfrånvänd marknadsavdelning som tuffar på längs nåt slags 50-talsräls och blir förvånad när det som funkat sen urminnes tider inte funkar längre.
Ok, ha "pojk-" och "flick-". Men ha då för fan nåt alternativ också. För alla flickor vill inte fylla sina rum med rosa fjärilar och alla pojkar vill inte fylla sina med svarta dödskallar. Men finns det inget annat att välja så är det inte så lätt att byta spår.

Jag tänkte försöka göra nånting åt det här. Steg ett är att ta upp det med min närmaste chef. Forstättning följer!

Rashid bor granne med min farfar och farmor. Han är från Marocko och envisas med att referera till farfar som min pappa. Jag vet inte varför, för jag har påpekat att han är min farfar och inget annat, men han gör det ändå.

Jag hamnade på bussen till Skellefteå centrum tillsammans med Rashid häromdagen, och vi skulle båda vidare med varsin buss som inte skulle gå på ett tag, så vi gick och satte oss på ett kafé en stund. Det var egentligen första gången jag pratade med honom och vår gemensamma nämnare var naturligtvis farfar, som jag är övertygad om har underhållit den med inte jättestort svenskt ordförråd utrustade stackaren med spännande anekdoter om en eller annan marockoresa när de setts utanför soprummet. Vi kom in på att vara gammal i Sverige vs i Marocko.

I Marocko tar barnen hand om sina föräldrar, sa Rashid. Det blir en sluten cirkel. Man ger tillbaka. De gamla är inte ensamma, de har mer liv. Varje kväll samlas hans systrar hemma hos hans pappa och dricker te.

I Sverige, försökte jag förklara, lägger vi ansvaret på samhället. Man får bo på ålderdomshem, eller servicehus heter det nu, när man inte klarar sig själv längre. Barnen har inte tid. Synd.

Det kändes verkligen jättesynd. När man blir gammal dör ens kompisar av, ens barn har egna barn, jobb, sommarstugor och liv att ta hand om och man lämnas åt sitt öde större delen av tiden. Sen hamnar man på hemmet, och det är en sorglig plats där folk mest väntar på lunchen, på att tiden ska gå, på att trilla av pinn. Det kändes taskigt att säga att folk inte har tid att ta hand om sina gamla. Samtidigt gnagde en liten irritation över att inte riktigt kunna sätta ord på varför det är som det är.

Nån dag senare kom jag på det. Vem är det då som tar hand om gamlingarna i Marocko? Inte fan är det Rashid och hans brorsor. Det är hans syrror. Det var det jag skulle ha sagt. Att i Sverige har kvinnor egna liv och används inte som gratis omsorgsarbetare. Så ptrrt på dig, Rashid. Jag älskar min farmor men jag tänker inte flytta till Skellefteå för att kunna städa och duscha henne. Vilket ger mig lite, lite dåligt samvete men är grunden till att mitt liv går runt utan försörjning från nån annan, exempelvis en man - jag måste klara mig sjäv, och då har jag inte tid och råd att serva andra.

Det är ingen som pratar om Niels Bohrs barn, så varför presenteras Marie Curie som tvåbarnsmamma istället för forskare? Fan SVT, skärpning.

Det hetaste på svensk tv har just tagit slut och jag är lite besviken. Det lilla suget i maggropen, den hotande översvämningen i i munhålan, det ofrivilliga utstötandet av gälla små "mm-mm-mm" - allt ett mycket behagligt tillstånd i soffan under den gudi behagliga serien Fredsstyrkan som har gått på tv 4 om onsdagkvällarna.

Den svenska fredsstyrkan i Afghanistan kryllar av män, och vid en första anblick skulle man kunna tro att det är det som är grejen. Bredaxlade, vältränade, disciplinerade män i uniform. Män med vapen, män med skägg, män som kan framföra tunga fordon i oländig terräng. Vilken heterokvinna och person som bekänner sig till samma läggning som helst skulle väl dregla lite extra över en härligt manlig karl som dem.

Men riktigt så enkelt är det inte. Tjusningen ligger nämligen inte i grabbarnas tuffa egenskaper, utan i kombinationen mellan dem och de mjuka.

Behold: Män som ler mot lokalbefolkningen. Män som kramar barn. Män som ringer hem och sjunger för familjens nytillskott. Män som pratar om känslor. Män som blir berörda när de bevittnar orättvisor. Män som släpar med sig säckar med kläder och leksaker hemifrån för att dela ut till behövande. Stora, starka män som är jävligt snälla, helt enkelt.

Om man är stark och självsäker, och ödmjuk och empatisk, är man inte en ganska välkomponerad människa då? Kanske ligger det på den instinktiva nivån att en man som är en beskyddare och samtidigt har god hand med barn och fluffiga djur är grundläggande attraktiv. Men för att tala med matematik: Om feminina egenskaper är negativa blir en stark man som är snäll mindre stark. Men intrycket är ju tvärtom. Således blir manly strength + girly strength en summa av två positiva tal och resultatet ännu starkare.

Funkar det tvärtom också? Jag tycker det är ashäftigt med kvinnor som behärskar maskiner, går med säkra steg och gör vad de vill. Tyvärr handlar det ytligt sett fortfarande om att tillskansa sig manliga egenskaper, snarare än att utveckla sina egna. Jag vet inte jag. Skaffar jag en väldigt stor motorcykel och teknisk utbildning blir jag kanske mindre attraktiv för de där manliga männen. Ah, whatever. Jag kan titta på dem på tv. Hot!

Jag jobbar på en affär som säljer klockor och krams. Man kan även få klockarmband ändrade och batterier bytta där. Vissa klockor är svårare än andra att få upp eller stänga till, ibland måste man ta till våld som ser riskabelt ut för utomstående och ofta kommer det in kunder som ska tas om hand så att man blir avbruten. Dessutom är det otrevligt att arbeta under övervakning. Därför brukar man alltid säga att "Vi tar in den på en halvtimme/två timmar/tills imorgon", beroende på rådande arbetsbelastning.
De flesta brukar tycka att det låter rimligt. Eller åtminstone acceptera det. De förstår att det tar en liten stund, eller så går de nån annanstans eller kommer tillbaka en annan dag.
Men en grupp människor visar sig gång på gång oförmögna att sälla sig till massan. De vägrar glatt godta beskedet att de måste vänta, slår på stora leendet och säger "Det kan du väl göra på en gång". För min skull. Eftersom jag förtjänar särbehandling. Min tid är viktigare. Alla andra får vänta, men om jag ber om det borde jag få slippa.
Vilken grupp?
Medelålders män. Som tydligen är vana att bli servade med omedelbar verkan. Och det brukar de väl bli, för de ber ju så trevligt och ler ju så charmigt. Klart vi ska hjälpa grabben, han klarar det ju inte själv.

Men nä, man kan faktiskt inte få allt man vill bara genom att begära det på ett snällt sätt. Då kommer man få uppenbara men okontrollerbara lögner om 'många som står på kö' serverade och vinkas bort av en passiv expedit, som när man gått förstrött börjar ställa klockor och byta musik i ett par timmar, och vid återkomst mötas av beskedet att det tyvärr inte är klart än för vi har faktiskt haft väldigt mycket att göra. I alla fall hos mig.

Så statssekreterare Ulrica Schenström avgår efter att ha suttit på krogen med politiske reportern Anders Pihlblad, druckit och pussats. I avskedsansökan skriver hon att "Jag har agerat olämpligt och det gör att jag inte anser mig kunna fungera med fullt förtroende i mitt uppdrag", då hon haft krisberedskapsjour och således bort hålla sig nykter och alert (ifall en ny tsunami skulle inträffa eller så och hon skulle måsta teleportera sig till Thailand för att bygga en vågbrytare av sand och masonit). Så långt allt gott och väl och korrekt, det vet väl var och en att man måste hålla sig arbetsför om man är jourhavande på något sätt.

Men är det nån fler än jag som får känslan av unkenhet i hela mediebevakningen av den förmodade skandalen? Det var inte förrän efter ett par dagar man började prata om att Ulrica haft jour. I början var den stora rubriken att hon varit ute på krogen och Druckit Alkohol med en Journalist, punkt. Med betoning på Druckit Alkohol. På det där obehagligt outtalade sättet var man upprörd över att hon, herregud, kunde ju ha varit FULL. Hon, en kvinna i offentlighetens ljus. Och hon PUSSADES ju med den där mannen. Sen gottade man sig i den höga krognotan - så mycket de hade druckit sen! Eller i alla fall druckit väldigt dyrt. Jag hörde idag en nyhetsuppläsare nämna summan med en genuin ton av slemmig skadeglädje. Överflöd i kvantitet eller kvalitet, det är svårt att veta vilket som är värre; men säkert är att excesser är ett enormt no-no om man vill att allmänheten ska gilla en.

Det ligger nåt hysteriskt över svensk medias jakt på något skandalöst. Först får man vittring på nåt som eventuellt luktar scoop och börjar hojta, och sen när upprördheten är ett faktum formulerar man varför man ska vara upprörd. Som att man reagerar med unkna instinkter som sedan måste skylas över med nåt fräschare.

Om man reagerar först och tänker sen hittar man alltid en smartare förklaring till varför man blev så upprörd... och slipper kännas vid några förlegade föreställningar man kan tänkas ha.

Jag tillhör för tillfället en yrkesgrupp som är stadd i tillväxt i all sin anonymitet: hemstädarna. Personer som arbetar med att städa, stryka och vattna blommor i privata hem. Man känner igen oss på de beiga byxorna, mörka t-shirtarna och den dystra uppsynen när vi sitter på bussen klockan sju på morgonen eller hastar mellan arbetsplatser på lunchen. Man skulle också kunna lägga märke till att vi alla är kvinnor. Har du nånsin sett en man i dylik uniform, släpandes på en kvast? Ja, ropar du. Nej, svarar jag, det var en trappstädare.
Min chef pratade om det här när jag anställdes för några månader sen. Hon berättade att de hade haft killar anställda, men att det inte hade funkat. De kunde inte städa.
Jag undrade för mig själv hur många gånger de hade visat de här killarna hur man skulle göra innan de blev tvungna att ge upp. Eller... gavs de nån utbildning över huvud taget? Antogs det att städning är nånting man antingen kan eller inte kan, och kan man inte från början är man obildbar? Och att killar per se är obildbara inom städning? Några stycken hade inte funkat i företaget, för att man inte lagt tillräckligt med energi på att lära dem jobbet. Då började man bara anställa kvinnor, eftersom "killar inte kan städa". Bara det en löjligt korkad slutsats och en missad chans till ett mer varierat kollegium.
Män kan inte städa, alltså. Men kvinnor kan? Automatiskt? Eftersom vi är så fingerfärdiga? Det behövs inga instruktioner - lämna mig med en trasa i ett hus och jag vet instinktivt precis vad som måste göras, var dammet samlas och hur ofta man kan våttorka en golvlist utan att skada. Nånting i våra gener har skapat våra ögon annorlunda, så att fläckarna på dörrhandtagen liksom svider och gör ont och vi måste torka rent varje fredag eftermiddag. Efter "ma-ma" kommer "maria-mopp".
Eller hur var det nu?

Ibland tittar jag lite på Brainiac som går på femman om kvällarna, och sitter liksom och häpnar och får lite hjärtklappning över den fullständigt ohämmade sexismen de har för sig. Vi snackar liksom inte frånvaro av kvinnliga programdeltagare eller framkastande av könsfördomar när de bygger en katapult för potatis, utan
rent
och skärt
bikinibrudande.
Bikinibrudarna som spränger saker i utmanande poser.
Bikinibrudarna som fungerar som flörtande störningsmoment under expriment på koncentrationförmågan.
Bikinibrudarna som slänger avokado i en pool i programdelen "Vilken frukt flyter" medan kameran panorerar över sexiga blickar och yppiga bröst.
Och det är RIKTIGA bikinibrudar, i högklackade stövlar, minikjolar och supersminkning och berättarrösten SÄGER faktiskt saker som "They like it when things go pop" och jag FATTAR inte att det kan sändas.

Jag lever sedan några månder tillbaka i ett hem utan internetuppkoppling, eller egentligen med uppkoppling och utan fungerande nånting nånting vilket innebär att ett dödande och ominstallerande av min dator har behövts sedan i oktober. Jag har inte haft tid att på allvar fixa med det (om jag hade saknat det mer hade jag tagit mig tid, men sanningen är att det varit ganska skönt att inte måsta kolla en massa saker på datorn varje dag. Bibliotekens datorer räddar räkningarna). Jag har varit fullständigt upptagen med att gå till skolan varje dag och lära mig om muskelfästen (kroppen, åh kroppen, mmm) och andra fina saker. Det enda som inte är fint med min utbildning är illustrationerna i textmaterialet. För jag och många andra är fullständigt övertygade om att: för att illustrera en utåtroterad fot krävs inte en naken kvinna. Med bröst som trotsar all tyngdlag. Inte heller för att visa ett ben som lyfts åt sidan eller hur man kan träna gluteus genom att skjuta upp höften. Det finns helt enkelt ingen som helst anledning. Intrycket blir att de som tagit fram materialet är fjortonåriga killar som suttit och mumlat: "höhö, vi kan rita en naken tjej".
I ett annat material handlar det mer om att illustrera saker man gör. Som att klättra uppför rep och lyfta tunga saker. Här ses inte längre de nakna kvinnorna som ligger med utåtroterad fot, utan här är människorna män. Mycket muskulösa män i shorts som utför aktiviteter.
Min skola måste kosta på sig att inte ha illustrationer från sjuttiotalet (både den uppenbara indelningen i naket och passivt = kvinnor och aktivt = män och snittet på gympashortsen stinker passé). Jag ska ta upp det med rektorn. Kanske när utbildningen snart är slut. Jag är lite rädd för henne. Hon har så oroande växlingar mellan att vara snäll tant och att kräva åhöran och åtlydnad. Som att hon är nåt slags självklar chef eller nåt.

Det borgerliga blocket vann, och en lätt obehagskänsla råder i min mage. Jag vet inte vad jag konkret ska skylla den på, för jag vet inte hur mycket mindre jag kommer få i försörjningsstöd om jag inte får jobb efter jul eller hur mycket jag kommer att få betala på apoteket för att hämta ut mina kanyler och teststickor. Jag läser nåt om hur det kan bli enklare att anställa, och det är ju bra, om jag blir egenföretagare vore det kul att kunna ge nån jobb. Och sen nåt om sänkta pensioner och bidrag, och det känns bara otäckt - jaha, var det så de hade tänkt finanisera skiten.
Jag hörde nån kläcka ur sig orden "leva gott på bidrag", nånstans i valdebatten. Det finns bara en, löjligt självklar sak att säga:
Man lever fan inte gott på bidrag.

Ok, alliansen vann valet, vi får borgerligt styre de kommande fyra åren och sen blir det förhoppningsvis ändring igen. Kanske med extra röster på de som sticker ut med starkare feminist- och miljöperspektiv. Men vad i helvete gör Sverigedemokraterna med nästan tre procent? Varför har ni röstat på dem? Om Mohammed får åka hem innebär inte det att ni får hans jobb. Den här tendensen till en omänskligare, mer egoistisk attityd är riktigt, riktigt läskig.