Rashid bor granne med min farfar och farmor. Han är från Marocko och envisas med att referera till farfar som min pappa. Jag vet inte varför, för jag har påpekat att han är min farfar och inget annat, men han gör det ändå.

Jag hamnade på bussen till Skellefteå centrum tillsammans med Rashid häromdagen, och vi skulle båda vidare med varsin buss som inte skulle gå på ett tag, så vi gick och satte oss på ett kafé en stund. Det var egentligen första gången jag pratade med honom och vår gemensamma nämnare var naturligtvis farfar, som jag är övertygad om har underhållit den med inte jättestort svenskt ordförråd utrustade stackaren med spännande anekdoter om en eller annan marockoresa när de setts utanför soprummet. Vi kom in på att vara gammal i Sverige vs i Marocko.

I Marocko tar barnen hand om sina föräldrar, sa Rashid. Det blir en sluten cirkel. Man ger tillbaka. De gamla är inte ensamma, de har mer liv. Varje kväll samlas hans systrar hemma hos hans pappa och dricker te.

I Sverige, försökte jag förklara, lägger vi ansvaret på samhället. Man får bo på ålderdomshem, eller servicehus heter det nu, när man inte klarar sig själv längre. Barnen har inte tid. Synd.

Det kändes verkligen jättesynd. När man blir gammal dör ens kompisar av, ens barn har egna barn, jobb, sommarstugor och liv att ta hand om och man lämnas åt sitt öde större delen av tiden. Sen hamnar man på hemmet, och det är en sorglig plats där folk mest väntar på lunchen, på att tiden ska gå, på att trilla av pinn. Det kändes taskigt att säga att folk inte har tid att ta hand om sina gamla. Samtidigt gnagde en liten irritation över att inte riktigt kunna sätta ord på varför det är som det är.

Nån dag senare kom jag på det. Vem är det då som tar hand om gamlingarna i Marocko? Inte fan är det Rashid och hans brorsor. Det är hans syrror. Det var det jag skulle ha sagt. Att i Sverige har kvinnor egna liv och används inte som gratis omsorgsarbetare. Så ptrrt på dig, Rashid. Jag älskar min farmor men jag tänker inte flytta till Skellefteå för att kunna städa och duscha henne. Vilket ger mig lite, lite dåligt samvete men är grunden till att mitt liv går runt utan försörjning från nån annan, exempelvis en man - jag måste klara mig sjäv, och då har jag inte tid och råd att serva andra.

Så statssekreterare Ulrica Schenström avgår efter att ha suttit på krogen med politiske reportern Anders Pihlblad, druckit och pussats. I avskedsansökan skriver hon att "Jag har agerat olämpligt och det gör att jag inte anser mig kunna fungera med fullt förtroende i mitt uppdrag", då hon haft krisberedskapsjour och således bort hålla sig nykter och alert (ifall en ny tsunami skulle inträffa eller så och hon skulle måsta teleportera sig till Thailand för att bygga en vågbrytare av sand och masonit). Så långt allt gott och väl och korrekt, det vet väl var och en att man måste hålla sig arbetsför om man är jourhavande på något sätt.

Men är det nån fler än jag som får känslan av unkenhet i hela mediebevakningen av den förmodade skandalen? Det var inte förrän efter ett par dagar man började prata om att Ulrica haft jour. I början var den stora rubriken att hon varit ute på krogen och Druckit Alkohol med en Journalist, punkt. Med betoning på Druckit Alkohol. På det där obehagligt outtalade sättet var man upprörd över att hon, herregud, kunde ju ha varit FULL. Hon, en kvinna i offentlighetens ljus. Och hon PUSSADES ju med den där mannen. Sen gottade man sig i den höga krognotan - så mycket de hade druckit sen! Eller i alla fall druckit väldigt dyrt. Jag hörde idag en nyhetsuppläsare nämna summan med en genuin ton av slemmig skadeglädje. Överflöd i kvantitet eller kvalitet, det är svårt att veta vilket som är värre; men säkert är att excesser är ett enormt no-no om man vill att allmänheten ska gilla en.

Det ligger nåt hysteriskt över svensk medias jakt på något skandalöst. Först får man vittring på nåt som eventuellt luktar scoop och börjar hojta, och sen när upprördheten är ett faktum formulerar man varför man ska vara upprörd. Som att man reagerar med unkna instinkter som sedan måste skylas över med nåt fräschare.

Om man reagerar först och tänker sen hittar man alltid en smartare förklaring till varför man blev så upprörd... och slipper kännas vid några förlegade föreställningar man kan tänkas ha.

Jag tillhör för tillfället en yrkesgrupp som är stadd i tillväxt i all sin anonymitet: hemstädarna. Personer som arbetar med att städa, stryka och vattna blommor i privata hem. Man känner igen oss på de beiga byxorna, mörka t-shirtarna och den dystra uppsynen när vi sitter på bussen klockan sju på morgonen eller hastar mellan arbetsplatser på lunchen. Man skulle också kunna lägga märke till att vi alla är kvinnor. Har du nånsin sett en man i dylik uniform, släpandes på en kvast? Ja, ropar du. Nej, svarar jag, det var en trappstädare.
Min chef pratade om det här när jag anställdes för några månader sen. Hon berättade att de hade haft killar anställda, men att det inte hade funkat. De kunde inte städa.
Jag undrade för mig själv hur många gånger de hade visat de här killarna hur man skulle göra innan de blev tvungna att ge upp. Eller... gavs de nån utbildning över huvud taget? Antogs det att städning är nånting man antingen kan eller inte kan, och kan man inte från början är man obildbar? Och att killar per se är obildbara inom städning? Några stycken hade inte funkat i företaget, för att man inte lagt tillräckligt med energi på att lära dem jobbet. Då började man bara anställa kvinnor, eftersom "killar inte kan städa". Bara det en löjligt korkad slutsats och en missad chans till ett mer varierat kollegium.
Män kan inte städa, alltså. Men kvinnor kan? Automatiskt? Eftersom vi är så fingerfärdiga? Det behövs inga instruktioner - lämna mig med en trasa i ett hus och jag vet instinktivt precis vad som måste göras, var dammet samlas och hur ofta man kan våttorka en golvlist utan att skada. Nånting i våra gener har skapat våra ögon annorlunda, så att fläckarna på dörrhandtagen liksom svider och gör ont och vi måste torka rent varje fredag eftermiddag. Efter "ma-ma" kommer "maria-mopp".
Eller hur var det nu?

Det borgerliga blocket vann, och en lätt obehagskänsla råder i min mage. Jag vet inte vad jag konkret ska skylla den på, för jag vet inte hur mycket mindre jag kommer få i försörjningsstöd om jag inte får jobb efter jul eller hur mycket jag kommer att få betala på apoteket för att hämta ut mina kanyler och teststickor. Jag läser nåt om hur det kan bli enklare att anställa, och det är ju bra, om jag blir egenföretagare vore det kul att kunna ge nån jobb. Och sen nåt om sänkta pensioner och bidrag, och det känns bara otäckt - jaha, var det så de hade tänkt finanisera skiten.
Jag hörde nån kläcka ur sig orden "leva gott på bidrag", nånstans i valdebatten. Det finns bara en, löjligt självklar sak att säga:
Man lever fan inte gott på bidrag.

Ok, alliansen vann valet, vi får borgerligt styre de kommande fyra åren och sen blir det förhoppningsvis ändring igen. Kanske med extra röster på de som sticker ut med starkare feminist- och miljöperspektiv. Men vad i helvete gör Sverigedemokraterna med nästan tre procent? Varför har ni röstat på dem? Om Mohammed får åka hem innebär inte det att ni får hans jobb. Den här tendensen till en omänskligare, mer egoistisk attityd är riktigt, riktigt läskig.

Har ni märkt hur man kan existera på olika plan i samma kropp? Jag tänkte på sex idag. Man koncentreras inåt, blir ett annat jag som handlar om nånting annat - den ytliga kroppen, med sina valkar, dallriga lår, dåliga hy, korta ben försvinner och en annan dimension tar över. Man blir mer energivarelsen människan. Man blir känslan, begäret. Inte kroppen, de begränsande tankarna. Att förlora sig i en fungerande funktion - eller att vinna sig själv, övervinna en del av sig själv. Lägga bort sitt ytliga medvetande, där den ytliga kroppen finns. Bli mer grundläggande.
Det händer kanske inte så ofta att man lägger bort sig själv på det sättet, att man glömmer och ger sig hän åt något annat utan att känna sin stora mage. Jag tror att det är fantastiskt bra när det händer, och tänk om man kunde utöka det - tänk om man kunde frammana det. Det vore att leva mer.

Jag var på sammankomst för ett litet tag sen, där jag träffade lite nya släktingar. Vi var samlade på ett sommarställe där vi sov över en natt eller två, åt mat och drack vin och hade trevligt.
En kväll efter middagen satt vi lagom salongsberusade i salongen, drack kaffe och lite mer vin och pratade när en i sällskapet tillkännagav att hon inte gillade feminism. Genast utbröt ett upprört sorlande. Det sas att ämnet är ett svart hål, att det inte går att prata om, människor blir bara på dåligt humör. Jag, som aldrig hetsar upp mig över nåt så speciellt mycket, fick rena hjärtklappningen och började försöka förklara vad genus handlar om men slutade för att det kändes som att jag försökte trycka ner mina åsikter som fakta i folks halsar.
Det funkar ju inte. Det blir ingen vettig diskussion om man bara blir upprörd och höjer rösten och ska förklara hur det verkligen ligger till eftersom alla andra har fel. Om man vågar lyssna på åsikter som läggs fram, verkligen vågar försöka förstå dem och inte är rädd för att något kommer att tvinga en att ändra sina egna om man gör det, och vågar vara ödmjuk i framläggandet av de egna åsikterna, måste man komma bra mycket längre än när alla trycker in varandra i låsta försvarsställningar. Feminism är inte alls nåt svart hål. Det går faktiskt utmärkt att diskutera. Det svarta hålet skapar man själv - det låser sig om alla försöker tränga sig igenom dörren samtidigt, ibland måste man dra sig tillbaka istället för att trycka på. Behålla lugnet även när något man känner för verkar hotat. Jag ska jobba på saken.

Många påpekar att porr objektifierar kvinnor. Men jag hör aldrig nån som påpekar att den objektifierar män. Det är som att vi antar att män faktiskt bara är som de framställs i porren och att det inte behöver ifrågasättas. Vilket måste betyda att vi alla går omkring med otroliga fördomar om mäns sexualitet. Det gör mig förbannad. Män är också människor. Individer, ni vet.

Låt oss fundera en stund på allt det här slappa antagandet leder till.

Det pratas på radion om att skilja på pojkar och flickor i skolundervisningen, eftersom pojkar mognar senare än flickor. Men gör de verkligen det? Är det inte snarare så att de inte förväntas mogna på samma sätt, vilket gör att de får utrymme för sin busighet lite längre?

För två veckor sedan gick jag till doktorn med lätt blåskatarr och kom därifrån med diabetes. Adjö mina langerhanska öar, ni tjänade mig väl. Nu är jag trasig. En smula defekt. På det stora hela innebär det egentligen bara att en funktion som vanligtvis sköts omedvetet, nu måste skötas medvetet. Ett ämne som tillförs inifrån nu tillförs utifrån. Den nytillkomna insulintillförseln innebär att:
*Jag vaknar på morgonen
*Jag blir hungrig
*Jag blir mätt
*Jag orkar gå till tvättstugan
*Jag orkar gå nånstans överhuvudtaget
*Jag orkar aktivera mig
*Jag kan tänka klart
*Jag kan fokusera blicken
*Jag inser hur dålig jag faktiskt varit utan att ha haft en aning om det

Ur funktion, ta nästa hiss, business as usual.

Det pratas om mäns våld mot kvinnor och vad det kostar i reda pengar. Och lite om hur det verkar lättare att få det uppmärksammat när man pratar om vad det kostar i reda pengar vilket känns tragiskt men kanske behövs. Det är inga struntsummor det handlar om, nu har jag inga siffror i huvudet men sju miljarder låter bekant.

Om det är kostnaden för mäns våld mot kvinnor, vad är då kostnaden för mäns våld, punkt?

Jag tycker det pratas för mycket om kvinnor och för lite om män i det här sammanhanget. Att hela tiden betona kvinnorna i problematiken är förstås naturligt eftersom de utsätts för mycket våld, men det ger intrycket att det är hos kvinnorna problemet finns. Att prata mer om mäns våld, punkt, skulle flytta fokus till där problemet faktiskt ligger - hos män, i den kultur som främjar våld och förebygger förmåga till känslomässiga uttryck.

Jag säger inte att kvinnors utsatthet uppmärksammas för mycket (det är nog tvärtom). Jag säger att mäns ansvar uppmärksammas alldeles, alldeles för lite.