Rashid bor granne med min farfar och farmor. Han är från Marocko och envisas med att referera till farfar som min pappa. Jag vet inte varför, för jag har påpekat att han är min farfar och inget annat, men han gör det ändå.

Jag hamnade på bussen till Skellefteå centrum tillsammans med Rashid häromdagen, och vi skulle båda vidare med varsin buss som inte skulle gå på ett tag, så vi gick och satte oss på ett kafé en stund. Det var egentligen första gången jag pratade med honom och vår gemensamma nämnare var naturligtvis farfar, som jag är övertygad om har underhållit den med inte jättestort svenskt ordförråd utrustade stackaren med spännande anekdoter om en eller annan marockoresa när de setts utanför soprummet. Vi kom in på att vara gammal i Sverige vs i Marocko.

I Marocko tar barnen hand om sina föräldrar, sa Rashid. Det blir en sluten cirkel. Man ger tillbaka. De gamla är inte ensamma, de har mer liv. Varje kväll samlas hans systrar hemma hos hans pappa och dricker te.

I Sverige, försökte jag förklara, lägger vi ansvaret på samhället. Man får bo på ålderdomshem, eller servicehus heter det nu, när man inte klarar sig själv längre. Barnen har inte tid. Synd.

Det kändes verkligen jättesynd. När man blir gammal dör ens kompisar av, ens barn har egna barn, jobb, sommarstugor och liv att ta hand om och man lämnas åt sitt öde större delen av tiden. Sen hamnar man på hemmet, och det är en sorglig plats där folk mest väntar på lunchen, på att tiden ska gå, på att trilla av pinn. Det kändes taskigt att säga att folk inte har tid att ta hand om sina gamla. Samtidigt gnagde en liten irritation över att inte riktigt kunna sätta ord på varför det är som det är.

Nån dag senare kom jag på det. Vem är det då som tar hand om gamlingarna i Marocko? Inte fan är det Rashid och hans brorsor. Det är hans syrror. Det var det jag skulle ha sagt. Att i Sverige har kvinnor egna liv och används inte som gratis omsorgsarbetare. Så ptrrt på dig, Rashid. Jag älskar min farmor men jag tänker inte flytta till Skellefteå för att kunna städa och duscha henne. Vilket ger mig lite, lite dåligt samvete men är grunden till att mitt liv går runt utan försörjning från nån annan, exempelvis en man - jag måste klara mig sjäv, och då har jag inte tid och råd att serva andra.