Kommer ihåg när Fittstim förändrade mitt liv. Hur Linna var en del av alla de kvinnor som satte ord på det jag inte kunde förklara.
Men faller allt ändå? Det som får mig att tro det är bland annat en krönika av Linna som nyligen publicerats i Aftonblaskan. Kommer att lägga upp den här, med kommentarer och tankar.

"Jag vägrar bli queer
Bland feminister talas det allt oftare om att bli sams, igen. "Det måste talas ut", skriver Nina Lekander i Expressen (20/2). "Feminismen behöver enas", säger Katrine Kielos i DN:s jättegulliga kvinnodagsspecial (2/3). Ja, lagom till kvinnodagen måste vi alla tydligen bli lite extra kramiga.
Men enas? Vilka då? Så som de feministiska grälen sett ut på senare tid kan man egentligen tala om ett enda: den mellan feminismen och queer. Vad det första innebär vet ni redan. Det är Andrea Dworkin, ROKS, sexköpslagen och kvinnofridslag.
Men queer då? Queer samlar anhängare som vill vara med på det här att utmana normer. Som en lynnig ballong seglar queerbegreppet runt och sänker sig på måfå över debatter.
I Sverige har queer blivit synonymt med att ställa frågor men aldrig ge några egna svar. Petra Östergren ville med sin bok om lyckliga horor bara ”ställa frågor”. Queeranhängare vill gärna definiera andra men aldrig definiera sig själva. "

Varför ska inte frågorna ställas? Varför ska varje människa som är intresserad av genuspolitiken (på vilken sida denne än står) alltid komma med svar? De senaste 30 åren av jämställdhetsarbete har åstadkommit fruktansvärt mycket men det finns fortfarande ett problem i att den i mångt och mycket är uteslutande. Ett uteslutande som grundar sig på strukturer som har varit svåra att ta itu med då man har hållit sig inom en heterosexuell vit kontext där alla samma kroppar och tycker exakt lika mycket om/tycker lika illa om vissa företeelser som sex.
Min största svårighet med att rätt ut säga att jag var feminist (det tog så lång tid att det är rent ut sagt pinsamt) var att jag kände att den inte kunde formulera hela bilden. Det saknades mycket och det som saknades hittades för min del i queerfeminismen. Det finns inga enkla förklaringar men en stor del av kritiken som ofta hörs är att queerteoretiker tenderar till att aldrig överhuvudtaget komma med några svar. För min del visar det på att det är ett levande ifrågasättande, snarare än ett klappapåhuvudetskrivaneriavhandlingennuärdetprecissåhär-tänkande.
Queer är skapat ur ett missnöje, quuer är ett av alla de sätt som man kan vända lampan i ansiktet på de som säger sig hålla i den.
Det är där friheten ligger.

"Därför tänker jag göra det nu. Queerteorin har nämligen sin egen chefsideolog, den också. Inte internationellt men i Sverige är det numera ett och samma namn som återkommer även om hon sällan nämns vid namn. Gayle Rubin heter hon, och är en amerikansk antropolog. Rubin, liksom Carol Vance, är en nödvändig läsning för alla som vill göra anspråk på att förstå modern feministisk teori om heteronormativitet, sex, prostitution."

VA?! Förlåt, jag måste vara efter, fel, dum i huvudet, totalt galen. Har aldrig hört talas om Gayle Rubin. Gör det mig inte giltig, gör det min vardags"aktivism" mindre värdefull. Men den enda tjänsten som Linna har gjort mig sedan Fittstim är att göra mig väldigt nyfiken på denna Rubin. Måste dock fråga mig vad det är för problem med vad Rubin uttrycker?

"Konflikten då, vad består den i? Tja, ungefär så här: Dworkin har sedan länge förpassats till museimontrarna av feministiska tänkare, hennes teori om samlaget som ett slags övergrepp i sig är till exempel inte längre gångbart.
Carol Vances förslag om att feminister inte längre kan förhålla sig till sex som en fara allena har med andra ord fått genomslag. Feminismen har alltså genomgått den modernisering som efterfrågades. Men konflikten består.
Varför? Därför att feminister, som jag själv, vägrar att göra Rubin till vår nya chefsideolog. Rubin tecknade en gång ett schema över dåtidens sexualmoral: reproduktivt sex i hemmiljö stod i topp, i botten återfanns motsatsen, sex i parker, med redskap, mot betalning."

Ah, jag kan se vart det här barkar.

"De nya hjältarna för sexpositiva feminismen blev då horan, strippan, dominatrixen. Användbart? Nej. Föreställningen att det finns två sorters kvinnor, en lydig hemmakatt och en som helst gör det inför publik är en patriarkal tankefigur.
Frälsningen kan aldrig ligga i att acceptera kategorierna. Så varför har Rubins schema som syftade till att illustrera amerikansk sexualmoral på 70-talet blivit aktuellt nu, i Sverige på 2000-talet? Kanske för att det är så enkelt misstänker jag. Svenska queerteoretiker gör det, kort sagt, mycket enkelt för sig."

Först och främst. Alla människor har rätt att uttrycka sin sexualitet på ett sätt som de anser passsande.Så länge det handlar om att alla parter inblandade vill. Men en del anser att en del uttryck för lust eller bara den vanliga viljan att få uttrycka dem är något som går över gränserna. Ett epitet för dessa skulle kunna vara glädjedödare. Ett annat skulle vara dubbelmoralister.
Makten över ditt sexliv ska ligga hos dig, inte hos någon annan. Om du nu inte vill att den ska göra det. Men i de flesta fallen så är även sådana relationer reglerade bortom den scenen eller upplägget. I vilket fall. Bilden av horan och madonnan är ständigt närvarande, och det fortfarande, trots mer än 30 år av feminism och aktivism. Varför? För att det inte bara är ett "patriarkat" som går att använda som förklaringsmodell. Det är fler som upprätthåller ett sexualfientligt system, och många feminister är en del av detta system. Det är ett heterosexistiskt, vaniljstyrt, "allt inom rätta gränser" sätt att tänka. Skaffa dig gärna en sexleksak, men se för fan till att inte tro att det är rätt att bara njuta på egen hand. Tyck om att ha sex, men inte med för många, framför allt inte med för många samtidigt. Kanske det är kul att ha sex med lite smisk för skojs skull, men tycker du om din niosvansade piska, då är du destruktiv och måste tas om hand. Som tonårsflicka är du utsatt för så mycket att du inte vet om du verkligen vill ha analsex.
Men det finns andra lösningar. Som att tillhandahålla balanserad information om olika sexuella uttryck, för att alla inblandade ska kunna ta besluten som behövs tas. Arbete som handlar om att människor vågar lära känna igen sin lust. Stärkande. Det är inte stärkande att förfasa sig över och moralisera över unga människors sexliv. Det marginaliserar och gör sexualitet, i vilken form den än tar sig, även för den som väljer att inte ha sex, till ett tabu som inte går att kalla för nyttigt.

"När Don Kulik sammanställde en antologi över svensk queerteori i dag presenterades feminismen som den nya måltavlan för kritik. I Petra Östergrens bok ”Porr, horor och feminister” är feminister den enda sexualmoraliska kraft hon känner till. Ulrika Dahl, känd queeraktivist, återkommer i idétidskrifter till att kritisera feminister som blott frigida kvinnor med för stora barnvagnar. Vore det inte för feminismen tycks det, skulle utopia vara här.
Kramkalas feminism och queer emellan? I år? Nja, jag tror inte det."

Linna missar något. Och jag undrar om hon känner sig hotad.
Hon tror att det som är sexualradikalt/positivt är en uppmaning att slampa runt och att det skulle vara dåligt. Det är precis tvärtom, det är att visa på valet och möjligheten att kunna vara en slampa/älska sex/anamma vilket jävla uttryck/roll man vill, och vara allt man vill och så mycket mer än det.
Valet att själv definiera, och hey,det ÄR användbart att omdefiniera och omformulera vem som äger makten att göra just detta.

Och jag vägrar hänga på den sexfientliga versionen av horan och madonnan. Däremot tänker jag gå på fetishfest som en madonna. Vad hon kommer att ha för preferenser, det tänker jag själv bestämma.

http://www.expressen.se/ledare/joha...