Testosteronstinna svettiga bicepsmän som vägrar äta sallad eftersom det är kvinnligt. Burger Kings reklam fick flest svenska anmälningar förra året. Reklamen fälldes inte, men det gjorde ett 50-tal andra annonser och kampanjer.
Sedan 1988 har anmälningar gjorts till ERK, Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam. Från 2009 kan detta komma att ändras. Förra veckan la utredare Eva-Maria Svensson ett förslag till en lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.
Hedersvärt i och för sig. Få är väl de som vill ha kränkande och objektifierande reklam omkring sig. Men lösningen ligger inte i lagstiftning. Faktum är att lagstiftning snarare skulle ta död på debatten om könsdiskriminerande reklam, det skulle ske färre fällningar och öppna upp för godtycklighet.

– Det är svårt att säga generellt vad som är diskriminerande. Man har talat länge om objektifierande och schabloniserande reklam, men jag tittar på om reklamen är kränkande eller inte. En kropp i en underklädesreklam är inte diskriminerande, men om den är fotad sexuellt utmanande så kan den vara det. Men det är klart att det kan uppstå svårigheter, säger Eva-Maria Svensson.

Ja, det första problemet ligger just där. Vad är diskriminerande? Ett uppenbart gränsdragningsproblem uppstår. Våra kära nordiska grannar har alla en form av lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. Men i Danmark till exempel så finns det i princip inga domar. Det som vi skulle fälla i Sverige ger i Danmark bara upphov till en ögonbrynshöjning. Det handlar alltså mycket om åsikter, värderingar och attityder i samhället, vilka är grundlagsskyddade.

Från näringslivets sida, bland annat ERK och Sveriges annonsörer, menar man att den här typen av fall helt enkelt är för godtyckliga för att tas upp i domstol, och att lagen skulle innebära att man gör ett undantag i grundlagarna. Och grundlagarna kan vara risky business att fippla med.

Eva-Maria Svensson hävdar att det inte alls skulle krävas en grundlagsändring eftersom lagstiftningen skulle avse kommersiella meddelanden. Yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningn reglerar yttranden som har för avsikt att visa eller påverka värderingar och åsikter. Argumentet att könsdiskriminerande reklam skulle vara ett sätt att påverka värderingar är ett väldigt ologiskt resonemang menar hon, eftersom ett kommersiellt meddelandes huvudsyfte är att sälja en produkt.

Enligt henne handlar en lag också om att samhället markerar sin inställning till frågan, och att allmänheten inte kan lita på att ERK ska sköta detta eftersom "de ju drivs i privat regi och kan läggas ner när som helst". Den enda anledningen ERK skulle ha att lägga ner är om det blir en lagstiftning. En lagstiftning skulle sannolikt också minska antalet fällningar, och debatten skulle bli lidande. ERK gör uppemot femtio fällningar per år, fällningar som lägger ved på debattbrasan så att den inte slocknar. Marknadsdomstolen skulle vid en lagstiftning ta upp max ett fall per år. KO har lite resurser och en domstol skulle vara ytterst försiktig.
Näringslivet vill istället inrätta en reklamombudsman och en skyddsnämnd som skulle finansieras genom en halv promille av företagens årliga mediebudgetar. Eva-Maria Svensson avfärdar att branchen skulle fortsätta att vara självsanerande.

- Det här är en diskrimineringsfråga. Lagstiftningen har blivit mer omfattande och generell när det gäller att motverka diskriminering på senare år. Det här är en del av en större utveckling. Jag tycker det är konstigt att man undantar marknadsföringsområdet. All annan marknadsföring är ju reglerad i lag, säger hon.
Skillnaden är marknadsföringslagen handlar om saker som vilseledande reklam och falsk marknadsföring där det finns ett tydligt definierat brott och ett tydligt offer. Det kommer det aldrig att finnas vid könsdiskriminerande reklam.

Lagen skulle dessutom bara gälla svensk reklam, men icke-svensk reklam som sänds från utlandet, till exempel kanal 3 och 5, kan inte omfattas. ERK har dock möjlighet att fälla reklam i dessa kanaler.

Jag vill ha bort de standardkåta blickarna och utmanande poserna i t-banan och i tidningen. Därför måste våra politiker säga nej till en lag mot könsdiskriminerande reklam.

Har just skrivit en artikel om moderaternas partistämma och intervjuat diverse moddiga kommunalråd. Spelmonopolet skrotas, det blev ja till könsneutral lagstiftning (bara Kd down to go), bensinskatten höjs, försvaret bantas och arbetslinjens fästningar hålls. Frid och fröjd i det blå. Tills man kommer in på moderaterna som ett feministiskt parti. Herregud att detta ord ska vara så infekterat. Plötsligt slingrar sig göbbarna som på en inoljad latexmatta. Några direktcitat:

– Det lär väl finnas lika många definitioner på det där ordet som det finns folk som använder det. Jag var själv uppe i talarstolen och vevade med armarna i den här frågan. Det gällde ”lika lön för lika arbete”, men det där är ett jävla socialistiskt projekt. Det är snarare så att det inte ska finnas några löneskillnader på grund av kön. Man ska se till en individs kompetens.

Det låter ju delvis lovvärt. Till saken hör dock att han i ett tidigare andetag kallat Lena Adelsson Liljeroth för ”den stackars lilla kulturministern” för att hon lagt en proposition om en kulturpeng för skolan. Min fråga: Om Reinfeldt skulle lägga ett förslag som inte faller i smaken, skulle han hastigt döpas till ”stackars lilla statsministern”?

En annan kommentar från ett annat kommunalråd:
– Det där är bara etikettsättande. Självklart ska ingen lönediskrimineras på grund av kön. Det är innehållet som räknas och inte vad man kallar det.
Lite kul kommentar med tanke på moderaternas ”nya” förpackning.

Året är 1999. Jag är 14 år och ligger på mage på mammas och pappas dubbelsäng. Mamma sorterar tvätt, och jag gnäller över att jag inte har någon kille. Det har ALLA mina kompisar haft. Jag kommer ALDRIG träffa nån. Men de moderligt uppmuntrande kommentarerna jag fiskar efter uteblir. Mamma ser istället orolig ut. Hon harklar sig, och säger sen i ett ovanligt högt tonläge: ”Du vet… det är inget fel att tycka om flickor heller”.

Vadå, tror min mamma att jag är lesbisk?

Hennes röst är ansträngd. Som om hon ser gröna marsmänniskor omkring sig och försöker låtsas som att det är världens mest naturligaste sak. Extra komisk blir hennes kommentar eftersom jag vet vilken medlidsam inställning hon har till homosexuella: ”Ja men det vet ju alla, att lesbiska tjejer mycket lättare blir olyckliga. Dom har ju inte lika mycket att välja på, och så kan dom ju inte få barn”. Nehej. Tack för upplysningen. Till saken hör att min mors största önskan i livet är att få barnbarn. Hon är också rabiat motståndare av anonym inseminering. (”Alla borde ha rätt att veta vem som är deras far!”) Hennes största olycka består alltså i att jag skulle vara barnlös och flata. Att homosexuella visst kan skaffa barn på flertalet sätt lyssnar hon inte på. Att det finns miljoner barn i denna världen som definitivt kämpar mot betydligt svårare demoner än en okänd pappa funkar inte heller som argument.

Jag hade nästan glömt hela saken, tills igår. I telefonen berättar min äldre syster att mamma vid flera tillfällen ringt och olyckligt beklagat sig över att jag ju antagligen är lesbisk. Mamma har minsann diskuterat det med mormor, som överlagt med släkten i Tyskland, som alla på ett rörande sätt anslutit sig till denna skarpsinniga hypotes. Till mig har ingen knystat ett knäpp.

Jag och syrran (som för övrigt är välinformerad om min sexuella läggning) garvar rått i några minuter, tänk vilken knäpp mamma vi har. Bara för att jag aldrig presenterat en Mr. Pojkvän för de mina så är jag tydligen flata. Det var ju bra att veta.

När vi lagt på började dock de små grå att arbeta. Tänk om jag hade varit lesbisk. Hade jag över huvud taget skrattat? Hade det verkligen gjort min mamma olycklig? Enligt henne är det inte det minsta fel på homosexuella, för att ta ett klassiskt ”bevis” så är hennes närmaste vänner är ett bögpar (med barn). Men tydligen så går gränsen vid hennes egna barn. Det sorgliga är att hon antagligen inte är den enda föräldern som tänker såhär. Min mor är en intelligent, sympatisk, empatisk och inlyssnande person som jag beundrar starkt. Det är därför som det gör så ont.

”Verkligheten i all ära, men jag serverar en dröm. Din dröm. Jag kan vara en uppkäftig högstadieelev i en för kort kjol, jag kan vara en sträng haremsdam som dresserar dig. Jag kan vara en hemmafru som är sen med hyran, jag kan vara din guide i en mörk porrklubb. Jag kan vara din syster, din mamma, din konfirmationsledare eller din chef. Jag kan vara din vildaste fantasi och jag kan vara din vackraste dröm. ”

Idag har Tanja Suhinina alias Phonephucker releasefest för sin debutbok med samma namn. Tanja tog jobbet som telefonsexförsäljare för att knega ihop den nödvändiga arbetslivserfarenheten hon behövde för att komma in på psykologlinjen. Hennes blogg under den tiden har nu blivit bok som illustreras av Elin Jonsson och ges ut av Hydra förlag. Det är burlesk, chockerande, lätt och fantastiskt rolig läsning. Phonephucker är inte den som tar i saker med tång. Som en smörgåstårta varvas berättelser om telefonsexet med delar av hennes egen bakgrund (född i Leningrad, uppvuxen i Lettland, kom till Sverige som 12-åring) och toppas med ironi och en positivt provocerande, cynisk och ärlig humor. Allt pinpointas med ett träffsäkert språk och tighta ordvitsar som får varenda en med minsta lingvistiska ambitioner att fälla en bittersöt tår av avund.

Hon berättar kategoriskt om sina tre alteregon (Fjortisen: Sanna15, Normalen: Lotta 25, och Kvinnan: Linda 35), om teletorskarna, om allehanda praktiska saker man kan pyssla med samtidigt som man fejkar en analorgasm, om hur man bäst skapar fittljud med munnen, och om hur man slemmar in trosor som ska iväg på postorder.

Visst hade man kunnat förvänta sig att ämnet för boken skulle kräva mer problematisering, men en bok behöver inte vara problematiserande. Hell, den behöver inte ens ha ett syfte för att vara bra. Syftet med några av de största och mest hyllade titlarna diskuteras i det oändliga i de akademiska institutionernas dammigaste hörn utan märkbara framsteg. Och böcker med för tydligt syfte riskerar ofta att skriva läsarna på näsan och floppar lika givet som ”Titta hon snackar 54”. Med det inte sagt att Phonephucker inte diskuterar eller bemöter givna invändningar.

Phonephucker debatterar, bland annat, prostitution. Är telesex prostitution light? Okomplicerat och humoristiskt tas prostitution i försvar på ett sätt som påminner om diskussionen om ”den lyckliga horan”. Om jag ska vara ärlig så håller jag mig helst utanför debatten om huruvida prostitution i olika former är rätt eller fel. Den frågan torde vara lika svår att svara på som hur många myndigheter vi har i Sverige. Visst kan man leka frihetsförblindadliberal kontra palestinasjalsvänster- leken, och diskutera hur fritt det fria valet egentligen är, hur människors förutsättningar och oundvikliga statusrelationer till andra ser ut och hur det påverkar deras beteenden, rationalitetens vara eller icke-vara osv. Men min erfarenhet är tyvärr att det ger ungefär lika mycket som en urklämd tomatpurétub. Prostitution som symptom på andra faktorer i samhället? Ja visst, precis som allt annat. Sjukdomssymtom? Inte nödvändigtvis.

Emellanåt blir det riktigt intressant. Som när phonephucker kommer runt argumenten att telefonsex inte är kompatibelt med feminism och att jobbet sänder ut signaler att kvinnor är till salu. Ledargumentet går lite i ton med ”om du vill förändra systemet måste du förändra det inifrån, med ömsesidig respekt”.

Ett försvar för prostitution som Tanja tar upp i bloggosfären och som skymtar i hennes bok, är jämförelsen mellan prostitution och andra tråkiga jobb man tar för att man behöver pengarna, och inte för att man njuter av det. Jobb som jobb. Men här skulle jag vilja säga att det finns grader i helvetet. Det kanske inte är kul och utvecklande att sitta i kassan på Ica, men hellre det än att ha en svettig flåsande torsk över och i sig. Hennes (ironiska?) svar på frågan varför hon inte säljer sig på riktigt om hon nu är så okej med sexköp (”Nej, jag är värdelös i sängen”) köper man givetvis inte heller.

Men på många sätt är det befriande med en bok som utmanar mainstreembilden av prostitution (- prostituerad=offer) och den genomsnittlige torsken (- ensam, desperat, störd - kan också ses som offer). Jag vet att det låter otippat, men på det planet är boken lite som en kursbok i tysk grammatik. Det mesta är undantag. Ingen teletorsk är den andre lik. För den intresserade är det med andra ord lika bra att börja från scratch och lära sig alla undantag utantill tills man inbillar sig att man ser ett mönster och har knäckt gåtan.

Phonephucker dissekerar telesexvärlden som ett nyvässat rakblad, och ger läsaren tillträde till speciell klubb man inte vet om man vill ha att göra med över huvud taget. Men man fortsätter läsa. För varje sida av boken bekräftar att den egentligen bara har en sak att konstatera, det krassa och banala faktumet att sex säljer. Inget nytt under stjärnorna. Det är därför män ringer till heta linjen och det är därför folk kommer att köpa den här boken. Ingen lämnas opåverkad.

Som läsare av Phonephucker är det lätt att gå direkt i fängelse utan att passera Gå, och reflektionerna förpassas till de bakre regionerna av skallen. Men genvägen till finkan där man sen kan filosofera sig dammig över bokens syfte är intressant, chockerande, tänkvärd, otroligt spännande och inramad av myriader med fantastiskt bisarra skämt.

Du står i omklädningsrummet och ska fylla på vattenflaskan. Du försöker trycka in den under kranen, men flaskan glider envist runt i porslinsskålen. Varför är inte handfatet större?

15-åriga Anna Axelson kunde inte gjuta handfat, men däremot sätta en skruvkork på sidan av flaskan. Hennes sportflaska Binibottle finns nu att köpa i hela landet, och snart också utanför.

Allt började med obligatoriskt deltagande i en uppfinnartävling i skolan som anordnades av det nationella projektet Finn Upp. Anna som legat sjuk hade bara några dagar på sig att pressa fram en idé. Efter samråd med sin pappa - valet stod mellan en lättpåfylld vattenflaska och en rullator med inbyggd snöplog - föll valet på flaskan. En prototyp bestående av en drickyoghurtflaska med Loka-kork på sidan utvecklades och tillverkades i all hast i familjens badrum. Anna vann, och ett samarbete diskuterades med Emballator, nordens största flasktillverkare. När hon kom hem från Finn Upps världsmästerskap i Korea med ett andrapris i bagaget var saken klar, och Emballator köpte Annas idé. Binibottle gjorde entré på marknaden i maj 2007 och hade på tre månader sålts i över 100 000 exemplar – enligt Emballator en enorm försäljning.

Anna har fått mycket medial uppmärksamhet för sin uppfinning. Tidningarna har stått i kö och hon har ätit frukost i flertalet tv-soffor. Självklart beror uppmärksamheten på att hon är så pass ung. Men det räcker inte. Hon är ung och tjej.

Man kan inte bortse från enskilda människors betydelse för att föra samhället och ekonomin framåt. Människors kreativitet och initiativrikedom måste därför ges tillräckligt med utrymme vid sidan av klassiska produktionsfaktorer som råvaror, arbetskraft, kapital och teknik. Här spelar dels officiella och juridiska regler in, men också informella regler. Det har t ex hävdats att Sveriges politiska kultur med konsensustänkande och konflikträdsla skulle bidra till att entreprenörer här möts av extra stor skepsis och motstånd innan de har bevisat potentialen i sin idé. Men på det här smörgåsbordet av hinder för entreprenörer ligger också en majonäskladdig hinna av könstrukturer.

Ta t ex svårigheten med kapitaltillgång. Detta har varit ett återkommande problem för många entreprenörer, men i synnerhet för kvinnliga. Kvinnor söker mer sällan riskkapital än män, och är som bekant ofta verksamma inom den sociala ekonomin i branscher som är mindre attraktiva för banker och andra finansieringsaktörer, (vilka hellre öppnar plånboken för traditionellt mer mansdominerade branscher som it och bioteknik).

Andelen kvinnliga entreprenörer i Sverige är med andra ord lägre än den kvinnliga andelen av befolkningen, och de är betydligt färre än männen. Men detta är inte ”bara” en jämställdhetsfråga, könstrukturen är också en fråga om landets ekonomi. Kvinnorna är en outnyttjad resurs.

Kvinnor som genom år av indoktrinering fått lära sig att de varken kan eller vill eller borde, vågar inte heller satsa på sina idéer. Men i slutändan handlar ju entreprenörskap givetvis inte om vem du är, utan om din idé och att du vågar driva den framåt. Kanske är det som Machavelli sa på 1500-talet; en entreprenör kommer alltid ha fiender eftersom han (eller hon) genom sin uppfinning alltid konkurrerar ut någon annan. Eller så är det som Anna Axelsson säger; Det är bara att göra.

Efter en kort semestersejour på Island återvände jag idag till jobbet. Sen mitten av gymnasiet har jag vid sidan av plugget jobbat extra i en te- och kaffebutik. Ni vet en sån där man kan välja och vraka mellan te och kaffesorter på lösvikt för ett kilopris som skulle kunna förse tre familjer i Calcuttas slum med mat i två månader. Nåväl, det är ett trevligt och bra jobb och jag har underbara arbetskamrater som kommer gråa och bakfulla till jobbet precis lika ofta som jag själv. Kunderna är (oftast) trevliga och chefen gör sitt bästa för att hålla kunder och anställda glada och nöjda.

Som specialist på te och kaffe är det mycket man ska lära sig; Tillverkningsprocedurer, odlingar, rostningar och högar av fina karaktärsbeskrivande adjektiv (ex ”fruktig, vild och rökig med en nyans av choklad, kåda och plommon”). Bland alla dessa fascinerande sakkunskaper får man ovanifrån tidigt också andra, mer diskreta sociala lärdomar till livs, som ska användas i kontakten med kunderna.

Läs och lär:

Olika teer och kaffen passar olika bra för män och kvinnor, vilket gör att man snabbt kan avgöra vilka teer man ska rekommendera. Bäriga, fruktiga, söta och gräddiga teer passar kvinnor väl, medan burkarna med lite syrliga, rökiga, kryddiga och neutrala teer ska stickas under näsan på de manliga kunderna. Åtskillnaden slutar inte bara vid innehållet. Om den valda varan ska presentförpackas, så pryds paketet med en rosett i passande färg, alltså ofta olika färger för kvinnor och män. Efter protester från en del av oss anställda har vi äntligen börjat släppa lite på ”reglerna” (inte för att jag någonsin följde dem), och samma färg gäller nu för alla.

Det intressanta är att kunden aldrig märker något av fackplaceringen som görs av expediten på andra sidan disken, och han eller hon skulle med största sannolikhet inte bry sig ett skvatt om rosetten på paketet är rosa eller blå eller grön eller whatever. Tyvärr följer rimligen andra butiker liknande kodex, där jag som kund själv konkret behandlas på ett visst sätt utifrån mitt kön. Jag förvånas inte över att män och kvinnor behandlas olika, old news, men däremot över att man som anställd får uttalade instruktioner att systematiskt och kategoriskt bemöta kunder olika utifrån deras kön, därför att ”det är ju så det är”. Jösses Amalia tänker jag. Och fortsätter att ignorera alternativens kön på tehyllan.

Idag öppnar sig stans portar för Pridefestivalen, den vecka på året där bögar, flator, transor m fl syns och hörs som aldrig annars på Stockholms gator. I deras kölvatten följer ett konsekvent bihang av politiker och kändisar som gärna vill plocka politiskt korrekta poäng i det glittriga strålkastarljuset. Jag är glad. Men också skeptisk till detta färgsprakande kalas som ska propagera för människors lika värde och mänskliga rättigheter. Festivalens dubbelmoral förgrenar sig som svampsporer både inåt och utåt från den svenska stereotypa schlagerbög-glamouren.

För det första har jag svårt att förstå festivalens definition av begreppet stolthet. Vad exakt är det Pride stoltserar över? Sexualitet? Ska jag då också vara exceptionellt stolt över att jag är hetero? Eller ska man vara mer stolt över sin sexualitet om man är t ex bi än om man är straight? Som jag förstår det handlar Pride om rätten till sin sexualitet, vilken den än må vara, och om människors lika värde. I mina ögon blir festivalens budskap därför lite paradoxalt, med tanke på att det inte är någon nyhet att hbt-världen till stor del präglas av precis samma strukturer, hierarkier, normer och ideal som samhället i stort. Den allomfattande underordningen av kvinnor och det traditionellt feminina är t ex närvarande också här: Lesbiska har lägre status än bögar, "fjolliga", feminina bögar får vika undan för andra bögar, osv. Mr Gay på stora scenen och Mrs Gay på lilla. En festival som vill sätta viktiga frågor om människors lika värde på agendan motverkar på det sättet sitt eget syfte.

Men festivalen fyller onekligen viktiga (och olika) funktioner för ett stort antal människor. För många är det ett befriande tillfälle att kunna leva ut och träffa ”likasinnade”, för att efteråt kanske krypa tillbaka in i sitt skal eller ändra sitt sätt att leva. För andra är det mest ett storskaligt pr-jippo. Och här har vi ett annat problem. Trots flertalet tankeväckande seminarier är det år efter år just jippo-biten med parad, gratis kondomer och enstaka uppträdanden som sätts i fokus. Detta bidrar tyvärr till att förstärka redan existerande stereotyper av människor med annan sexuell läggning än den heteronormativa. Kanske är det just därför som många hbt-personer skyr pride och avstår från att dansa fram i den nytraditionella lördagsparaden. De kan inte identifiera sig med den grupp de pådyvlas att de tillhör. Ett konstruerat och påtvingat ”vi”, som man kanske inte alls passar in i bara för att man är tex homo.

Det är över huvud taget synd att behovet av pridefestivalen existerar. Missförstå mig rätt, men prides huvudsakliga syfte borde vara att avskaffa sig självt, för i den bästa av världar skulle pride inte behövas. Men nu när behovet ändå finns, finns tack och lov också möjligheten att agera på det.

I en tid av övervakning, bloggande och diverse communities på nätet har gränsen mellan privat och offentligt allt mer suddats ut, och att sexualiteten stegar ut och megafonproklameras på gatan ter sig inte särskilt främmande för oss här i Sverige. Vad vi lätt glömmer i jippo-yran är hur fantastiskt (och självklart) det är att det över huvud taget är möjligt. En vän som just kommit hem från Lettland har tagit bilden till det här inlägget. I Lettland som på många platser i världen är det brukligt att spotta på människor på gatan som visar de allra minsta ömhetsbetygelser för varandra offentligt, om de ligger utanför den heteronormativa ramen. Där finns en pridefestival över huvud taget inte på kartan. Givetvis ska vi inte nöja oss i Sverige, men Pride påminner oss ändå om att vi har kommit en bra bit på vägen, och är framför allt ett ypperligt tillfälle för att sätta fokus på vad festivalen verkligen handlar om: mänskliga rättigheter. Och den dagen vi lyckas vidga begreppet stolthet till att faktiskt omfatta alla på samma sätt, ja, då kanske vi har nått ända fram.

Återigen har slammet i monarkidebatten rörts upp. Den här gången på ett lite udda sätt. Jag anspelar inte på Vickans 30års kalas, utan på en artikel av statsvetaren Per Andersson på DN debatt från i förrgår. I artikeln kan man bland annat läsa att införandet av kvinnlig tronföljd och det faktum att svenska prinsar och prinsessor kan gifta sig med vem helst de behagar är ett hot mot den ”demokratiska monarkin”. Argumentationen går så här:

Då alla kungabarn får gifta sig med vem som helst kommer vi snabbt att ha en stor flock av prinsar och prinsessor ute i samhället som beblandat sig med ”vanliga” familjer ur överklassen och som alla blir indirekt tronföljdberättigade. Detta är ett problem eftersom kungahusets exklusivitet späs ut och det dessutom skapar en ny överöverklass som inte kommer dra sig för att försöka utnyttja sin kungliga särställning.

Det blir med andra ord möjligt att mygla sig till statschefpositionen, som ju tidigare så demokratiskt ärvts, och då självklart på den manliga sidan. Den manliga nödvändigheten är tydligen också ett av själen till att kungen själv i remisser och intervjuer deklarerat att han hellre ser sin son som tronarvinge.

Enligt artikeln är det endast kungen personligen som kan hindra denna för hans egen institution förödande expansion, genom att förbjuda giftermål mellan Victoria och Daniel. Han besitter enligt Andersson därmed makten att besluta om landets fortsatta statsskick. Förutom att det här är en halvt på löjeväckande argumentation så får jag inte heller riktigt kläm på vad Andersson har störst problem med; kvinnlig tronföljd eller kungligt giftermål med icke-furstliga personer.

”Till arvmonarkin hör av hävd en garanti för kungahusets exklusivitet. När behörighet till tronen förmedlas endast av män till män hålls kungahusets storlek nere och någorlunda konstant. Ett jämbördighetskrav att giftermål bara får ske med en annan furstlig person utesluter alla som inte tillhör en liten antyngd europeisk släktkrets.” (Läs inavel).

Varför kvinna till kvinna skulle vara ett problem förstår jag inte, liksom på vilket sätt monarkin någonsin varit demokratisk. Kungahuset är en lite för odemokratisk, patriarkalisk, dyr och konservativ trofé för demokratins seger över kungamakten för att jag ska ställa upp på att finansiera det hela. Men Victoria får gärna bli drottning innan vi lägger monarkin på skroten.

”LONDON. Fullt krig råder i Europas finansiella centrum. Kampen gäller – mammor. Storbankerna i London slåss med den ena åtgärden efter den andra om att få de mest kvalificerade kvinnorna som varit hemma med barn åter i arbete.”

Så lyder ingressen till ekonomidelens första nyhetsartikel när jag öppnar DN till förmiddagskaffet. Bland annat sägs rapporten ”the hidden brain drain” i Harward business review vara en av sporrarna till den nya ekonomiska mammatrenden.
Låg föräldrapenning, (9 månader; 90% av lönen de första 6 veckorna, sedan 1500 kr/vecka) och dyrt dagis, (ca 2800 kr/vecka) i kombination med ett tidskrävande och stressigt jobb har gjort att kvinnorna i Storbritannien som helhet och London i synnerhet, har försvunnit från höga poster om de blivit med barn. (Hm, ringer det en klocka någonstans?) Men nu är det alltså ändring å färde!
London har gått om new York som finansiell metropol, och suger åt sig kvalificerad arbetskraft som en svamp. Och helt plötsligt behövs de utbildade kvinnorna med erfarenheter från finansbranschen mer än någonsin. Åtgärderna handlar t ex om att ge dem flexibla scheman, hjälpa dem att bygga upp nya nätverk efter mamma-ledigheten, att uppdatera dem under frånvaron, och att inte straffa dem ekonomiskt. Kate Grusing, en av initiativtagarna till den nya mammatrenden, berättar också att ”flera banker, till exempel Citigroup, har särskilda konsulenter som går in så fort en anställd på en chefsbefattning blivit gravid, för att ge stöd före, under och efter mammaledigheten.”

Det här är bra, tänker jag och tuggar på ett wasaknäcke.

Men en igenkännlig fråga dyker upp i huvudet; Måste vägen mot jämställdhet vara ekonomiskt lönsam för att den över huvud taget ska äga rum? För givetvis tjänar finansföretagen på denna helomvändning (också bra) och kvinnoorientering. Om man exkluderar liberala tankegångar om att lagstiftning för ökad jämställdhet är diskriminerande mot individen och fel i sak, är ekonomiska incitament en förutsättning för att förändring ska ske ?
Extra lönsamt blir väl kvinnotrenden för Londons finansföretag (bortsett avlönade konsulter och initiativets andra omkostnader) med tanke på att kvinnor är billig arbetskraft. I Londons finansbransch handlar det mer exakt om i ca 20% lägre löner för kvinnor. (Som helhet har enligt artikeln kvinnor i London i stort 45% lägre lön).

Ett litet frånvarande i artikeln värt att nämna och som kunde ha tagits upp i en mening eller två är också hur företagen ställer sig till papporna och pappaledigheten.
En semantisk analys av texten skulle trots det briljanta ämnet också varit intressant. Artikelförfattarens uttryck som ”Det främsta bytet är hemmavarande kvinnor” och ”Ett klientel som garanterat inte längre får vara ifred för Nick O’Donohoe (banken JP Morgan) och hans kollegor” antyder att kvinnor as usual är ett ”byte” som männen nu bestämt sig för att dra användning av, och som inte längre ”får vara ifred”, dvs hemma med barnen.

Tänk dig en tv-såpa av spanska mått. Släng på lite sliskig svensk revy, klubba till det hela med ett skruvstäd, stänk över lite extra könsrollstereotyper och toppa med att göra musikal av kalaset. Så har du svängt ihop Malmö parkteaters uppsättning av Carmen. Efter en glad och lätt överberusad midsommar i den sydliga sommarstaden avslutar jag och några vänner helgen med picknick, vin och folklig underhållning i pildammsparken. Det börjar bra. Men redan i andra scenen frågar jag mig stilla varför kvinnor som ska gestalta fabriksarbetare har på sig 10cm klackar och svarta tighta klänningar med urringningar som skulle få Plastpamela att studsa upp och ner av avund. Resten av den stympade uppsättningen (2.30 h till 90 min) fortsätter pumpa ut smaklösa värderingar och könsrollsstereotyper som får mig att vilja skratta och gråta samtidigt.

Operan handlar om den unga och förföriska zigenarkvinnan Carmen som genom sina förälskelser driver männen till vansinne med sina nycker och avspisningar. Hon personifierar kvinnan som får makt genom att göra objektifieringen till sin. Hon förstår och bemästrar sina kvinnliga behag och attribut och utnyttjar männens sexualitet (som de givetvis inte kan styra över).

Man skulle kunna försöka se det som en berättelse om den starka, fria kvinnan som gör som hon vill och inte kan ägas. Det funkar inte. Uppsättningen lägger krokben för sig själv. Det handlar om val av översättning, om regi, kostym, blickar och rörelsemönster, som bara befäster mossiga idéer om vad som är kvinnligt och manligt.

Den institutionaliserade teatern måste utgöra en av de mest jet-laggade scenerna för jämställdhet i Sverige idag. Inte bara vad gäller rollbesättning eller antalet kvinnliga regissörer, manusförfattare, producenter osv (där vet vi redan att kvinnor är kraftigt underrepresenterade), utan i allra högsta grad också i val av repertoar och texttolkning. Som många klassiska verk är Carmen till tema och innehåll inte direkt skriven till de kvinnliga karaktärernas favör, och tuggar en problematik som till stor del är obsolet idag. Men det finns en poäng i att fortfarande sätta upp Carmen; som historiskt dokument som visar hur skadad kvinnobilden var på den tiden operan skrevs. Och för den fantastiska musiken.

Ingenting annat.

I regissörens (ni kan ju gissa om det är en man eller kvinna) programpresentation läser jag att ”föreställningen är anpassad till 2000-talet” och att frisinnad kreativitet fått styra arbetet med uppsättningen. Jag tänker: Hur kan man få något så kapitalt om bakfoten?

När Carmen spelad av Gladys del Pilar känd från Afrodite knivhuggen faller död ner till ett dånande crescendo reser sig publiken (mest panchisar) från amfiteaterns stenbänkar och grässluttningar och applåderar hejdlöst. Jag iakttar de stående ovationerna och hoppas i det tysta att det är pga kylan och att folk vill komma därifrån. Nåja, tänker jag när jag följer med strömmen ut, det var ju i alla fall gratis.