Jösses Amalia, om ni inte redan hört det så har Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar publicerat en mycket förvirrad text på "Newsmill-bloggen". Newsmill-bloggen är en PR-blog inför öppnandet av Newsmill.se, vilket i sin tur är en sida som ingen riktigt verkar veta vad det ska bli av (inte ens redaktörerna) men den är i alla fall finansierad av Bonnier och Proventus.

I Zandén och Gyllenhammars kryptiska debattartikel svamlar de på temat "Varför älskar de svenska männen Carl Hamilton?" och det enda jag kan gissa mig till att de kommit fram till är att det beror på att svenska äktenskap suger. Orsak? Vi män tillåts inte vara "riktiga män". Vad är då en "riktig man"? Den frågan står faktiskt rätt obesvarad trots att jag läst artikeln tre gånger. De verkar förstå varför folk gillar Hamilton. Men de gillar också Norén. De gillar dock inte "pappor, älskare, äkta män". Men de gillar att bli örfilade och de gillar försoningsknull och otrohet. Och de önskar att de inte gillade inredning. Ehrm. Ja läs den själva, det är bland det rörigaste jag läst på länge.

Är det här ett otroligt misslyckat fall av ironi? Eller har damerna helt tappat fattningen? Nog visste jag att konstnärer var plågade, men jag visste inte att det berodde på att deras makar. Fast iofs. Bland manliga konstnärer är det väl mer regel än undantag att skylla mestadelen av sin olycka på kvinnor. Så är det kanske där vi hamnat? Dags att gnälla tillbaka? Jag har tidigare märkt av en tendens i den här generationen kvinnor att vilja "ge tillbaka". De riktiga feministiska genombrotten kom liksom lite för sent för att de skulle hinna med tåget. Så har de vaknat upp nu, mitt i eller efter medelåldern och insett att de hade kunnat göra allt helt annorlunda, om de bara hade vetat om att det fanns andra alternativ.

Jag tror inte att det dessa kvinnor vill ha är en öm smäll på käften eller en 20-årig älskare. Jag tror de vill göra om sina liv. De vill också vara unga och bilda familj i en tid där män hjälper till att diska och snyta ungarna.

Här skulle man liksom vilja säga stopp och tack. Men cirkusen hade mer att bjuda på än två damer som talar i skägget. Åsa Jinder och Niklas Strömstedt har nämligen hakat på debatten. Jinders inlägg är om möjligt mer förvirrat än Zandén och Gyllenhammars. Hon verkar ha en obotlig förkärlek till att avsluta meningar innan hon ens hunnit tänka klart dem, vilket gör hennes text mer eller mindre oläslig. Strömstedts inlägg är tack och lov läsbart, och här börjar det faktiskt bli lite roligt, inte bara på ett pinsamt sätt som tidigare. Bland annat undrar han vad Zandén och Gyllenhammar gjort för att skrämma in sina män på toaletten för att "leka med sig själv". Sorgligt nog verkar inte han heller ha särskilt bra erfarenheter av äktenskap. Men ärligt, vem fan bryr sig?

Summan av allt detta kanske inte är så mycket att det finns förvirrade och bittra människor. Jag tror istället att vi bör konstatera att bara för att man är kändis eller konstnär på något område betyder det inte att man kan blogga. För det måste väl för 17 gå att förstå saker utan att behöva läsa dem 18 gånger? *pustar ut*

Jag har inte skrivit något på Gylf på väldigt länge. Dels har jag jobbat, men sen har jag också haft alldeles för kul. Nu är det inte så att jag plötsligt fått tråkigt, men man lurkar ju lite här och där på nätet och nu stötte jag på något som faktiskt lyckades få mig att plita ner några rader.

Vi tar den korta resumen. Blondinbella har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, enligt den lilla information jag har kan det vara jämförbart med våldtäkt. Hon har sedan bloggat lite diffust om detta och senare berättat historien för Aftonbladet. Bloggelito har sedermera blivit provocerad och skrivit en relativt lång post om Blondinbella. (Har ingen lust att länka till den men den går att hitta via länkarna nedan.)

Jag har ingen vidare koll på Blondinbella mer än att jag vet att hon bloggar och att hon gillar att shoppa. Men det spelar ju ingen större roll i sammanhanget. Det jag finner intressant är varför det provocerar att någon offentliggör att de blivit utsatta för sexuellt våld. Mest troligt är väl att det är den kollektiva skulden som spökar. Inte tycker de flesta feminister att alla män har skuld i vad alla män gör, men när kvinnors lidande synliggörs blir det ändå för många (män) en provokation. En förklarande orsak i vissa fall tror jag är att det påminner om egna oförrätter. En annan tror jag är att många män, på grund av uppfostran, har svårare att hantera sorg än kvinnor. När kvinnor ”gnäller” provocerar det eftersom att det väcker känslor som många män inte fått lära sig att hantera. Då tänker jag särskilt på känslan av maktlöshet över att man inte har något inflytande över allt som drabbar andra. När män gnäller över att kvinnor gnäller är det inte för att de är känslolösa utan för att de inte kan hantera de känslor som uppstår när man står öga mot öga med en annan människas lidande.

Jag minns en man jag mejlade med för mycket länge sedan. Han sa något i stil med att ”kvinnor och män har samma innehåll i sina verktygslådor, det är bara det att män inte fått lära sig att använda alla verktygen”. Jag tycker det var en mycket talande metafor. Vi känner samma känslor, men i och med att vi uppfostras olika får vi något olika förmåga att hantera vissa situationer. Kvinnor är vana att granska sig själva kritiskt och är därför sämre på löneförhandling. Män är ovana att granska sig själva kritiskt och har därför svårare att se hur de påverkar sin omgivning. Och så vidare.

Nu verkar ju inte Blondinbella vara en särskilt traditionell kvinna om man tänker på att hon glatt tar plats i det offentliga rummet, men kanske är det just det som får droppen att rinna över i det här fallet? ”Hon får finna sig i att bli granskad”. För helst skall ju offren hålla tyst, så vi slipper lida med dem.

Mer läsning på ämnet hittar man här

Klokbok
Motbilder
Roya och Matilda

Jag hörde några brottstycken av ett radioprogram om jämställdhet och sexualitet idag. Bland annat berättade en kvinna att "Min dåvarande man sa att om du skall få några hushållspengar måste du ligga med mig minst två gånger i månaden. Den förnedringen glömmer jag aldrig".

Det händer ibland att jag råkar på unga kvinnor på nätet som främst av allt vill hävda sin "rätt" att vara hemmafruar. Visst vill man att folk skall ha rätt att välja hur de vill leva sina liv. Men då gäller det ju också att man inte får tag på en man som kör med sexuell utpressning. Och hur skall vi kunna garantera det? Vad gör man om han skulle verka schysst i början men sedan förändras, och man sitter där utan utbildning, utan egna pengar och med två-tre ungar som säger att de blir mobbade om de inte får märkeskläder?

Tro mig, jag har funderat länge på detta. Men det kokar alltid ner till att för att vara en fri individ måste man ha en egen inkomst. Ja, plus att ungarna har lika stor rätt till båda sina föräldrar förståss. Nej, hemmafrueriet funkar inte. Jag tror jag har bestämt mig för det nu.

Det första jag hör är att jyckarna börjar skälla. Sen ringer det på dörren. Åh helvete. Klockan är tio. Jag har bara fått sova fem timmar. På med ett par byxor och ut i köket. Genom fönstret ser jag att loftgången är fylld med gubbar. Dom ser lika ut allihopa. Dom har alla ungefär likadana tråkiga kläder, gubbkläder. En brun-beige-marinblå massa av gubbar. Jag känner bara igen en av dem, han som är områdeschef för bostadsbolaget som äger där jag bor. Vi kan kalla honom Kotten, det är ett roligt namn. Men Kotten står och trycker lite längre bak i gubbledet. När jag öppnar fönstret på glänt är det istället en av de två front-gubbarna, som inte på något sätt urskiljer sig ur gubbmassan på annat sätt än att de står närmast min dörr, som säger ”Vi vill titta på din dörr”. Jag bara stirrar på dem. Hundarna vrålskäller fortfarande. ”Du kan väl stänga in hundarna”, fortsätter han.

Medan jag går och stänger in hundarna i mitt sovrum vaknar jag till. Vad i hela helvete? Vad är det för ligister som står utanför min dörr? Arkitekten är säkert med, han som bestämt hur ombyggnaden av vår fasad skulle se ut. Han som bestämt att den klarröda, mycket vackra färg våra balkonger tidigare hade nu skall ersättas med en mörkt grå. Han som bestämt att det nya sophusets väggar skall vara av glas så att jag genom mitt köksfönster får kika ut på gården och in i ett hus fullt med sopor varje morgon. Han som valt ut de extremt fula lamporna som nu sitter ovanför varje dörr och får området att påminna om ett amerikanskt lågbudgethotel. Han som såg till att ena sidan av vår loftgång, den som vätter ut mot gården, blev avspärrad för att det såg snyggast ut så.

Jag öppnar dörren. ”Jag låg faktiskt och sov. Ni kan ju inte bara gå och ringa på hos folk hur som helst”. De två fontgubbarna ser chockade ut. Flickstackarn har en åsikt! ”Ja då ber vi om ursäkt” säger en av dem. Sen börjar de inspektera dörren. Jag går in i köket och börjar fixa lite frukost. De babblar om packningar och svällningar och fan vet vad. En gubbe går in i lägenheten och stänger dörren inifrån. Då bryter hundarna ut i ett vrål. Gubben tittar skrajset över axeln och jag ser i min fantasi hur hundarna river ner grinden och rusar ut mot gubben, som i sin tur skriker som en stucken gris och kastar sig ut för att aldrig återvända.

När jag är nästan helt klar med att fixa frukost ser jag hur gubbarna börjar dra sig iväg. Han jag nu identifierat som huvudgubben (han är lite äldre än de andra och den enda som pratat med mig) säger ”Tack så mycket”. ”Jag jobbar natt” svarar jag. ”Ja, vi ber om ursäkt” säger han igen. ”Ja mig har ni ju redan väckt, men ni kan väl tänka på alla andra” svarar jag. Gubbarna är nu redan på väg bort och jag hör frontgubben säga till en annan ”Jag kan ju inte göra så mycket annat än att be om ursäkt” och efter det hör jag ett gubbskratt. ”Nähähähähähä”.

Men vilka jävla idioter. Frontgubben fattar givetvis inte att han borde ha sett detta som en läxa, att man bör lämna meddelande till folk innan man går på inspektionsrunda och ringer på lite valfria dörrar som ser roliga ut. Nej, frontgubben tyckte att han kunde be om ursäkt istället och så var saken ur världen. Det är ju inte precis som han planerar att tänka på detta i framtiden. Det är väl så man hanterar kritik från fruntimmer, eller? Klapp på huvudet. Se så ja. ”Förlåt så mycket lilla damen”. Och när det inte funkade fick han försöka skämta till det lite för att inte se töntig ut inför de andra gubbarna. Och de andra gubbarna då? Vad är det för pack? Kan det verkligen vara sant att ingen av dessa typ åtta gubbar lärt sig att man bör presentera sig när man ringer på hos folk? Ju mer jag tänker på det såg det här gänget faktiskt inte ut som gubbar, utan apor i kostymer. Det är som om de blev helt förbluffade när de upptäckte att det bor människor i det här deras fantastiska ombyggnadsprojekt. Jag är blott en irriterande, okontrollerbar detalj i deras annars så perfekta arbetsdag. Tätningar kan man ju beställa nya och byta ut. Lister kan passas om och nyanser kan justeras. Men en nyvaken kärring, de hade dom inte tagit med i planeringen.

Jaha. Så har det slutligen blivit offentligt klargjort att kvinnor inte får klia sig i skrevet. För det som missat det kör Pevaryl - underlivskräm mot svamp - en reklamfilm på TV där tjejer hamnar i s.k. "pinsamma situationer". Det som är pinsamt är kort och gott att någon "kommer på dem" med att klia sig i skrevet. Men för i hela helvete. Hur länge ska kvinnor behöva springa omkring och låtsas att de inte har något kön? (För att inte tala om den hälsorisk man utsätter sig för genom att titt som tätt självmedicinera med svampkräm i underlivet). Jag kräver fittfred!

Jag hörde två riktigt gamla tanter utanför ICA idag. Den ena tittade med rynkade ögonbryn på löpsedlarna och sa

- Han kommer ALDRIG att vinna. Jag tycker han är så äcklig när han tar av sig den där jackan han har på och man se hela, man ser... med den där saken han har hängande på bröstet. Det är ju äckligt, det ser ju ut som en pojkes kropp, inte som en man!

Finns det några äldre män där ute som är lika äcklade av välrakade omslagsflickor?

På väg till affärn för att handla snus. Fyra grabbar i mellanstadieåldern står i trapphuset och lyssnar på musik i mobilen.

”Ett, ett kuken som ett spett
uti Brittas fitta kom får ni titta”

Jag reagerar helt instinktivt. Vad fan är det för skit ni lyssnar på? Grabbarna skruvar på sig, men står på sig. Det är musik säger dom. Vad för musik säger jag. Musik bara säger dom. Men vad handlar det om säger jag. Det handlar om sex. Vadå för sex? Hårdsex. Tror ni att det är sån där typ av sex tjejer gillar säger jag. Inget svar. Jag tycker det är taskigt mot tjejer säger jag. Men det är ju en tjej som sjunger säger dom. Ja hon måste vara knäpp säger jag. Vid det här laget har jag helt tappat fattningen. Min mamma tycker i alla fall om den här låten säger en av dem. Ja då förstår jag varför du är som du är, säger jag. Vad taskig du är, hör jag att en av dem säger när jag går. Inne på affären får jag tid att hämta mig. Oj vad arg jag är. Oj vad mäkta idiotiskt jag betedde mig.

På vägen tillbaka är de kvar. Jag är ledsen att jag blev arg grabbar, det var jävligt onödigt. Det är lugnt säger han, och gör en sådan armgest som att han skulle ha gett mig en kompisklapp i ryggen om jag hade stått tillräckligt nära. Jag har raderat låtarna nu, jag tycker inte om sån musik längre. Jaha, säger jag. Det var en överraskning. Jag vill ju höra mer om vad det handlar om. Vad handlar det om? Äh... det var inget säger dom. Men kom igen då, säger jag, hur gick låten?

”Ett, ett kuken som ett spett
uti Brittas fitta kom får ni titta”

Jag vill bara förklara varför jag blev arg säger jag. Det finns så mycket konstiga idéer om hur tjejer och killar ska vara. Och kuken är väl inget spett? Kuken står ju, säger han, kuken står som ett spett. Men ett spett är ju ett vapen säger jag. Kuken är väl inget vapen. Den kan ju vara hård men samtidigt mjuk och den ska man ju ge kärlek med. Jag tänker bara att det är ett konstigt sätt att se på sex säger jag. Kuken är inget spett. Kuken är fin och den skall man njuta med och ge njutning med.

När jag säger detta börjar de skratta och vrida på sig ordentligt. För visst är det svårt att tala om sex på alvar. Humor går bra. Kuken är ett spett kan man skrika för full hals. KUKEN ÄR ETT SPETT! Men att säga att kuken är härlig, att kuken är njutning, att kuken är kärlek, det är fan så mycket svårare.

När jag gått tillräckligt långt bort från dem för att avståndet skall kännas betryggande hör jag en av dem säga, med tillräckligt hög röst för att vara säker på att jag ändå hör, nu kan ni sätta på musiken igen! Jag drar mig till minnes förra gången jag ifrågasatte beteendet hos ett gäng unga killar. Då handlade det om att de inte skulle skjuta plastkulor på fjärilar. Visst, vi skall sluta med det sa dom när jag förklarat att det inte var snällt att plåga djur. Och på väg därifrån hörde jag: Ska vi gå och skjuta fåglar istället?

Bandet som gjort låten heter 250 kg kärlek. Det återstår dem att förklara hur man ger kärlek med ett spett.

På ett sätt är abort en knepig fråga. Vet man hur ett foster i exempelvis 18:e veckan ser ut, blir man omedelbart tveksam till huruvida det skall få aborteras eller ej. Det ser ju ut som en liten människa! Men är det en människa? Jag tycker det nog bättre bör betecknas som en livsform med potential att bli människa. Är det inte på ett sätt absurt att vi tvekar inför att döda ett människofoster, men däremot gladeligen slaktar tusentals djur varje dag som har större förmåga att känna smärta och som har högre intelligens än fostret? Skall man dra det till sin spets skulle man ju faktiskt kunna kalla det art-ism, det vill säga en diskriminering av vissa livsformer på grund av deras DNA.

Jag minns att Tännsjö i nått sånt filosofaspirerande TV-program sade att det är paradoxalt att tillåta abort men att förbjuda dödshjälp. Men tänker man på vad det är som gör en människa till människa så är det faktiskt inte så konstigt. Ett foster har inga vänner, och vill dess föräldrar inte ha det så har det inga sociala kopplingar till den mänskliga världen. En vuxen människa som vill dö har däremot i de flesta fall många sociala band. Deras död kommer att påverka många fler än dem själva. Bara ett av många argument i den här debatten förvisso, men det tål att funderas på.

Orsaken att jag kommer att fundera på detta är givetvis att vissa kristna fått spel igen. Det är vansinne, menar man, att foster inte har några rättigheter. Ni får ursäkta eventuella sexistiska konnotationer i denna mening, men måste ju säga att jag inte är direkt förvånad att det är två män som skrivit under artikeln. Nog för att abortfrågan är komplicerad, men jag förundras faktiskt över att det fortfarande finns människor som vill tvinga kvinnor att föda barn mot sin vilja. Visst kan vi diskutera om foster skall ha rättigheter, men det kan aldrig få bli på bekostad av kvinnors rättigheter. Amen.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly....

Så kom Dahlströms svar. I nån gratistidning jag läst på bussen igår sa Dahlström att hon i sitt svar skulle komma med "ny forskning" som hennes kritiker antagligen inte var medvetena om att den fanns. Nån sådan forskning finns givetvis inte i svaret på DN Debatt utan istället kommer hon som vanligt dragandes med sina konspirationsteorier. "Sanningen" förnekas av de politiskt korrekta, menar hon. Men det är ju bara trams. Wold, Chaprowska m.fl. bemötte ju henne rent vetenskapligt, och hävdade att Dahlström inte har belägg för de flesta av sina påståenden.

Dahlström har förvisso med en referens till en studie om kvinnor och mäns IQ. Det hon hävdar är att det finns fler medelmåttigtintelligenta kvinnor, och fler idioter samt genier bland män. Det kan ju nämnas i sammanhanget att IQ-test är i princip 100%-igt kulturellt beroende. Orsaken att man t.ex. funnit olika "IQ" bland olika folkgrupper är ju inte att vissa raser är "smartare" än andra, utan att man definierat "smart" på ett sätt som gagnar vissa sätt att tänka framför andra. Sätt som är 100% kulturellt betingade (så tillvida en enskild individ inte har hjärnskador - men det är ju inte det vi talar om här). Men än viktigare i sammanhanget - vad har eventuella skillnader i IQ mellan grupper med socialpolitik att göra?

Dahlström var också med i en debatt i P1-morgon, där hon bemöttes av Cecilia Chrapkowska. Ingen höjdardebatt måste jag säga. Och det beror väl på att det är väldigt svårt att föra fram kritik mot fanatiker. Chrapkowska kan ju nämna hur många felaktigheter som helst i forskningen, men Dahlström är "troende" och kan därmed inte lyssna på det örat. Inte ens när Chrapkowska förklarar att "Shaken-baby-syndrome" d.v.s. medvetet utövat våld mot barn, är något helt annat än "mäns fingertoppskänsla" är Dahlström villig att ta sitt förnuft till fånga.

Problemet är ju inte som Dahlström hävdar att det finns viss forskning (endel forskning hon hänvisar till finns, annan finns inte) utan problemet är vilka slutsatser som vetenskapssamhället anser att man kan dra av dessa studier. Att kvinnor och män exempelvis använder olika delar av hjärnan för att komma fram till samma slutsatser är ju relevant när man skall diagnostisera och behandla hjärnskador exempelvis. Men det har ju föga relevans för vem som är mest lämpad att ta hand om ett barn. Det spelar ju ingen roll för socialpolitiken hur olika människor kommer fram till en slutsats, om slutsatsen i alla fall är den samma.

Notera också Dahlströms politiska ambitioner. Ur P1-morgon:

Chrapkowska: "För det tredje så är ju risken att politiker och andra beslutsfattare litar på vad Annica Dahlström säger...
Dahlström: "Ja det vore väldigt bra".
Chrapkowska: "...och skulle fatta beslut på helt felaktiga grunder"

Tidigare i P1-morgon har Dahlström sagt att det inte är sina åsikter hon framför. Vilket hyckleri! Kom ihåg nu alla - Dahlström har inte forskat på detta själv! Hon har vad jag hört gjort väldigt bra forskning om nervceller tidigare i sin karriär. Men det är något helt annat än det vi talar om här. Dahlström verkar tro att det är positivt vad gäller hennes trovärdighet att det är andra människors forskning hon framhåller. Men så fungerar inte vetenskaplig auktoritet. Man blir inte sedd som expert genom att kludda ihop lite studier som andra människor gjort på råttor odyl. och utifrån det hävda, exempelvis, att män i allmänhet inte är lämpade att ta hand om barn. Dahlström hävdar att det är en "allvarlig beskyllning" att hon missbrukat sin ställning som forskare. Sina engna anklagelser mot kvinnor och män i allmänhet, som den om att barn tar livet av sig eftersom att kvinnor gått ut i arbetslivet, menar hon dock är "vetenskapliga fakta". Detta är INTE vetenskapliga fakta. Det är BULLSHIT. Självmord har inte ökat i Sverige. Läser Dahlström Läkartidningen? Inte heller om vi urskiljer bara unga finns något stöd för hypotesen. Tvärtemot ser det ut att finnas en viss minskning i självmordsfrekvens över tid även bland unga.

Nej det finns nog inget annat att säga än: Shame on you Annica Dahlström.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly....

Jag älskar er, Cecilia, Johan, Agnes och Lydia. Äntligen kommer ett svar på Dahlströms vansinniga härjanden. Jag har mejlat henne själv tidigare, men utan att få svar. Då gällde det hennes föreläsning på Hjärnfondens konferens, där hon med helt felvisande diagram försökte yrka på att testosteronnivåer var kopplade till kriminalitet. Damen är från vettet! Varför gör man så här? Är Dahlström bitter för att hon aldrig fick bli kändis på den vad jag har hört mycket gedigna forskning om nervceller hon själv sysslade med förut? Det här blir ett sorgligt slut på en tidigare karriär jag hört gott om. Jag förmodar att Dahlströms bok inte publicerats via ett universitet för då hade det ju varit läge för en anmälan om vetenskaplig ohederlighet.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly....