Tack till N.Puh för illustrationen.

Den andra ungdomsboken jag läst är skriven av Åsa Nilsson och heter "Dags att våga?". I den får vi följa Alexandras förälskelse i en något äldre tjej och förvirring inför densamma. Ett ganska stort fokus ligger på hennes ovilja att berätta för omgivningen hur hon känner och rädslan för att bli avskydd och utstött. Hennes tumultartade inre liv är mycket bra beskrivet och känns väldigt genuint, även om historien i sig är hyfsat banal. Texten i den här boken är lite större än i den förra och den är mera lättläst. Vi känner också igen idrottstemat, och här börjar jag ana en oroande trend - sysslar alla tonåriga lesbiska med idrott också? Låt oss hoppas att så inte är fallet i vår fortsatta utforskande.

Ett större problem i "Dags att våga?" är dock dialogen som inte är något vidare. Framför allt är den full av anglicismer, eller svengelska kanske, ibland så till den milda grad att jag kommer på mig själv med att undra om det är fråga om en dålig översättning. Mot slutet av boken har dock irritationen lagt sig, och jag vill inte avråda någon från att läsa den, speciellt kanske om man är lite yngre. Den är även ganska oskyldig vad gäller den fysiska aspekten; mer kärlek än lust, om någon skulle uppleva det som viktigt.

Det här är den första av en kortare serie planerade recensioner av ungdomsböcker om lesbisk kärlek.

Till att börja med kan vi konstatera att när jag tog mig till en större bokhandel i staden, fanns naturligtvis ingen av de ungdomsböcker om lesbisk kärlek som jag hade på min lilla lista. Däremot fanns en av dom på en mindre bokhandel, vilket var glädjande. Det säkraste sättet för ungdomar att få tag på den här sortens litteratur verkar dock vara att beställa böckerna själv. Undrar om man får dom i ett brunt paket med diskret avsändare?

Boken som jag fick tag på var hur som helst "Du och jag, Marie Curie" av Annika Ruth Persson. Den handlar om femtonåriga Jenny som är kär i en annan tjej i skolan, och hur deras relation utvecklar sig. Mycket av det som Annika skriver känns väldigt genuint, föräldrarna som inte vill se att man inte är något barn längre, känslorna som river och sliter i kroppen åt alla håll och känslan av att man är konstig och att det är något fel på en. Det är saker som jag tror alla som är eller har varit tonåring kan känna igen sig i, oavsett hur ens sexualitet utvecklar sig. Stundtals fick jag ta en paus i läsandet när texten kom för nära egna erfarenheter. en bok som berör, helt klart.

Om jag skall komma med någon liten kritik är det att en av karaktärerna ligger farligt nära klichébilden av den "onda lesbianen", som framställs som farlig, sjuk och olycklig, oftast allt detta samtidigt. Kan man tåla detta, eller göra läsningen att det handlar om ett tonårsbeteende och inte ett stereotypt lesbiskt sådant, vill jag varmt rekommendera den här boken.

En kompis till mig jobbar som lärare och berättade att en tjej som går i hennes klass kommit till henne och frågat om det fanns några böcker för ungdomar om tjejer som blir kära i varandra och beskriver förälskelseprocessen; hur vet man, hur känns det, och så vidare. Det finns inga sådana böcker, sa min kompis. Det tror jag inte på sa jag. Någon måste väl ha varit femton någon gång och blivit kär i en annan tjej och skrivit om det och fått det utgivet, om inte annat så på det "frigjorda" sjuttiotalet. Jag lovade göra vissa efterforskningar, och jag vet inte om min kompis har något konstigt filter eller så, men en enkel sökning på internet gav faktiskt en handfull titlar. En del verkar bra, andra sådär.

På samma gång vill jag ta upp någonting som jag lagt märke till, nämligen att ordet "bög" tycks ha blivit vanligare som skällsord, speciellt bland tonårskillar. Jag hajar till varje gång det passerar ett gäng valpar och skriker "bögjävel" åt varandra, det är så självklart för mig att man inte använder ordet bög i nedsättande betydelse. Helst av allt skulle jag väl vilja bjuda på någon slags spontan upptuktelse vid sådana tillfällen, men det blir sällan så.

Sedan läste jag igår att 40% av alla som misstänks för hatbrott är under 18 år gamla. Då förstår man hur viktigt det är att det finns förebilder för unga människor som på något sätt skiljer sig från normen. Skolan har naturligtvis en viktig roll i det, men vi kan nog inte bara lita till dom. Därför tänkte jag försöka skaffa dom här böckerna jag nosat fram, läsa dom, och sedan recensera dom åt er såhär lagom inför midvinterblotet med förhoppningen att ni överväger att köpa lite flatlitteratur i hjulklapp till närmsta fjortonåring.

I Expressen kan vi, om det inte gick att räkna ut alldeles själv, läsa att mycket av vårt sexuella beteende påverkas av bland annat pornografi. Bakom det föga nyskapande uttalandet ligger den norska sexologen Gro Isachsen. Denna påverkan kallas i notisen för "trender", och vid sidan av den finns en liten lista med några trender vi fått av porren. Dessa uppges vara sadomasochism, analsex, gruppsex, och - hör och häpna - sex med personer av samma kön!

Jag vet personligen inte om jag känner mig helt bekväm med åsikten att sex med personer av samma kön är en "trend" som kommit från porrindustrin, för att uttrycka sig milt. Jag tycker nog till och med att den kan upplevas som lite kränkande. Observera dock att detta uttalande måste tillskrivas skribenten Josefine Lind och inte Gro Isachsen.

Gro citeras dock med ett uttalande som jag också upplever som problematiskt:

"Jag tror det finns många som inte ser att det som visas på film är fiktion. De tror sex ska vara som det är på porrfilm och speciellt kvinnor uppför sig därefter och blir skådespelare i sitt eget sovrum."

Jag tror inte att det är riktigt så det går till. Om man ser till andelen porrkonsumenter som är män och andelen som är kvinnor, så skulle jag nog misstänka att det företrädelsevis är män som skådespelar i sovrummet, eller i alla fall att det är män som ställer krav på att den sexuella samvaron skall se ut på ett visst sätt och innehålla vissa moment, och att kvinnor anpassar sig till det. Nu är det inte omöjligt att Gro skulle hålla med om det, men det framgår i alla fall inte av hennes formulering.

Jag har mailat Josefine och frågat om hon vill utveckla hur hon tänkte när hon skrev faktarutan.

----------Uppdatering!----------

Det visar sig att jag hade fel, uttalandet att sex med personer med samma kön är en trend vi fått från porren kommer faktiskt från Gro. Hon menar att det är vanligt i porrfilmer att till exempel två tjejer har sex med varandra, och detta har, skriver Josefine, "alltså egentligen ingenting med homosexualitet att göra i den bemärkelsen".

Jag tycker fortfarande inte att det känns riktigt bra. För det första är det naturligtvis inte så att det "till exempel" är två tjejer som har sex med varandra i porrfilmer, utan det är två tjejer som har sex med varandra, ofta tillsammans med en kille. I princip all porr är producerad av män, för män, och därmed för en manlig blick. För det andra, att två tjejer provar på att ligga med varandra i verkligheten har inte alls samma sociala stigma som att två killar gör det, och dessutom finns det en föreställning om att kvinnlig sexualitet inte är "på riktigt". Jämför till exempel osynliggörandet av lesbiska inom diverse både feministiska rörelser och sådana som sysslar med homosexuella rättigheter. Av detta följer att samkönad sex mellan kvinnor är mer acceptabelt som inslag i i övrigt heterosexuell pornografi, det är inte på något sätt hotande, eftersom vi ju i det sammanhanget kan se att det inte utesluter att män deltar.

Återigen märker vi att det här handlar om mäns sexuella fantasier. "sex med personer av samma kön" i pornografi är i princip alltid mellan två kvinnor, och det är en manlig fantasi. Om det sedan handlar om att få ha sex med två tjejer samtidigt eller att "omvända" någon som är lesbisk eller bisexuell kan vi låta vara osagt. i slutändan återställs alltid den heterosexuella ordningen, och den typen av "trender" kan jag faktiskt vara utan.

Om någon idag skulle drista sig att använda uttrycket "kulturell imperialism" skulle denne snabbt avfärdas som en mossig kvarleva från sextiotalet, troligen med pannband, sandaler och smutsiga, utsvängda jeans. Men tänk efter ett ögonblick. Hur många TV-serier har du följt de senaste fem åren? Tio åren? Troligen en och annan.

Under min livstid har utbudet av TV-kanaler ökat i det närmaste exponentiellt, och därigenom också utbudet av TV-serier av varierande kvalitet. Det är ingen överdrift att påstå att många av dom är tillverkade i USA, för att uttrycka det milt. Oavsett vad man vill kalla det, all denna sändningstid måste fyllas med något, och TV-serier finns det oerhört gott om, både gamla och nya. Att tro att vi förblir opåverkade av denna flodvåg av företrädelsevis amerikanska livsstilar är ganska naivt; om vi förblev opåverkade, varför skulle det då finnas debattprogram och reklam?

I Sydsvenskan för ungefär en vecka sedan kunde man läsa att svenska kyrkan i Stockholm avråder sina präster från att godkänna att brudens far lämnar över bruden under vigselakten. En kyrkoherde där som nyligen fattat ett beslut att inte tillåta ett sådant överlämnande säger att anledningen till det helt enkelt är att traditionen bygger på kvinnan som en sorts handelsvara, och upplevs som ojämlik och reaktionär. Familjen som inte fick upprätthålla sin reaktionära kvinnosyn tycker naturligtvis att det är upprörande, och flera av dem kommer nu att gå ur svenska kyrkan. Det finns säkert andra, mer bakåtsträvande församlingar att söka sig till tänker jag. De ska troligen "aldrig mer se melodifestivalen" i år igen också.

Så långt inga konstigheter. En organisation försöker genomföra en förändring för att framstå som modern och jämlik, de som drabbas av denna förändring blir upprörda för att de upplever att deras fri- och rättigheter begränsats. Saken är bara den att det är inte riktigt det som pågår här. Så här inleds en vigsel i svenska kyrkan, enligt kyrkans egen äktenskapspropaganda:

"Festklädda människor. De ser glada ut. De går in i kyrkan och hennes släkt och vänner sätter sig på den vänstra sidan, hans på den högra. Sist kommer brudparet in till pampig musik. Det hela kan börja …"

Det är också så jag kommer ihåg alla bröllop jag varit på. Jag har aldrig sett att brudens far överlämnar bruden till sin blivande make förutom - just det - på film och i amerikanska tv-serier.

Med denna bakgrund är det också intressant att läsa de kommentarer från allmänheten som artikeln frammanat, detta alltså människor som vid den aktuella vigseln i Stockholm inte fått sina upplevda fri- och rättigheter begränsade. Även de förfasar sig (till övervägande del) över kyrkans maktgalna och orättvisa avskaffande av gamla fina traditioner. Det upplevs som oerhört förtryckande att prästens beslut att följa svenska kyrkans direktiv och genomföra vigseln på traditionellt sätt skall väga tyngre än kvinnans egen vilja att bli behandlad som en handelsvara.

Men som sagt. Det här handlar inte om ett avskaffande av gamla, fina traditioner vilket många tycks tro. Det handlar om att inte avskaffa gamla fina traditioner och ersätta dem med nymodiga traditioner inspirerade av TV-serier och hollywoodfilmer, eftersom man upplever att dessa nya traditioner är reaktionära, ojämlika, och speglar en förlegad kvinnosyn. Det verkar ytterligt få människor ha uppfattat.

I gårdagens metro kunde man läsa en krönika av Arne Wirén, som enligt egen utsago, och vad jag kan se på eget bevåg för ett år sedan utnämnde sig själv till "pappaombudsman". Han säger sig ha avslöjat en sällsynt ond typ av kvinna; en sabotör som gör allt för att i vårdnadstvister sabotera pappans umgänge med barnen, i syfte att straffa mannen, tillfredsställa sitt kontrollbehov och kunna hösta in diverse bidrag.

Arne säger sig ha talat med "hundratals pappor", och genom detta kunnat skönja detta mönster. Samma kvinnotyp framträder ständigt: Ofta psykiskt sjuk, arbetslös, bidragsberoende, själva offer för en kontrollerande moder, svartsjuka, och använder barnen både som födkrok och bas i sitt identitetsskapande.

Låt mig börja med att säga såhär. När mina föräldrar skilde sig, och under den efterföljande vårdnadstvisten (vilken varade tills det yngsta barnet av många blev myndigt) spenderade jag åratal med att försöka bringa någon reda i vad det egentligen var som pågick, något som var nödvändigt för att jag själv skulle kunna röra mig framåt och helt enkelt fungera som människa. Det gick inte. Det var som att försöka lägga ett pussel med bitar ur två olika lådor, det passade helt enkelt inte ihop. Och när jag långt om länge insåg det fanns det inget annat att göra än att acceptera det faktum att mina föräldrar pratade olika språk och inte kunde vare sig kommunicera eller komma överens.

De senaste femton åren har jag haft kontakt med många människor som på ett eller annat sätt är inblandade i vårdnadstvister: advokater, jurister, socialtjänstemän, mammor, pappor, barn, släktingar, vänner, nytillkomna partners, domare, poliser, journalister. Det har sällan varit några trevliga historier det handlar om. Trasiga familjer, trasiga människor, kidnappning, missbruk, incestanklagelser, misshandel, skrik, gråt, anmälningar, gräl och tandagnisslan. Allt ni kan tänka er.

Alla dessa människor har på något sätt försökt att lägga ett sådant där pussel, och misslyckats i varierande grad. Således: Den bild av hur en vårdnadstvist ser ut som framträder efter att Arne pratat med hundratals pappor förvånar mig inte alls. Jag har hört den förr. Om han hade pratat med hundratals mammor hade en annan, ganska diametralt motsatt bild framträtt.

Som avslutning riktar Arne en känga mot de socionomer på socialkontoren och den samling kvinnliga journalister som anser att kvinnor skall ha rätt att bete sig så här; de borde ju se mönstret och inse att pappan i de här fallen är "hyperviktig som motvikt mot den destruktiva mamman".

En sak som inte framgår i krönikan, men som dock är sann är att män så gott som alltid ligger i underläge i vårdnadstvister. Det är inte de destruktiva och manipulativa kvinnornas fel. Det är inte socionomerna och journalisternas fel. Det beror helt enkelt på det sätt vårt samhälle är organiserat på; de flesta människor, och därigenom de flesta domare anser att kvinnan skall ha huvudansvaret för hem och barn medan mannen skall ansvara för försörjningen. Jag har hört domare säga att "min principiella inställning är att mamman ska ha vårdnaden om barnen". Därför får kvinnan i någonting i stil med nio fall av tio vårdnaden om barnen. Därför är kvinnor oftare arbetslösa, bidragsberoende eller har dålig ekonomi. Därför sitter det långt inne för domstolen att ta ifrån en mor hennes barn. Att ta ifrån en far hans barn är säkerligen inte alls lika känsligt, han har föreställningsvis sin karriär att tänka på.

Om Arne verkligen vill vara "pappaombudsman" och göra något konstruktivt för de här stackars männen, tycker jag att han i stället för att peka finger åt destruktiva kvinnor ska ägna sig åt att förändra de föreställningar och attityder som påverkar domstolarnas handlande.

Eftersom det kom upp i diskussion nyligen har jag tänkt mycket på ERK på sistone. ERK, eller Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam, är en branschorganisation vars syfte är att syssla med självsanering när det gäller diskriminerande reklam, och på sin hemsida, www.etiskaradet.org/erk.html publicerar man de fällningar som gjorts av annonser. Värt att notera är att ERK inte har några möjligheter till sanktioner i samband med dessa fällningar.

Jag tyckte vid genomläsning av dessa att det vore intressant att se vilka yttranden företagen gjort, och att se om det var någon skillnad mellan dessa över tid. Därför gick jag igenom alla fällningar från i år och alla fällningar från 1997 med fokus på dessa yttranden. Så här blev resultatet av denna högst ovetenskapliga undersökning:

2007:

Vanligast är att man inte yttrar sig. Näst vanligast är att man kommer med någon form av bortförklaring. Denna är huvudsakligen av tre typer. För det första, Det här är inte reklam och faller därför utanför ERK's verksamhetsområde. Därefter hävdas antingen att kvinnokroppen inte skall uppfattas som sexuell, eller att den skojiga/tvetydiga rubriken enbart skall antas handla om produkten, inte den avbildade kvinnokroppen. Till sist hänvisas det till att annonsen skall uppfattas humoristiskt. Nedan ett antal exempel:

"Annonsören tillbakavisar kritiken då man inte anser att kvinnans pose i annonsen kan anses som utmanande."

"Bildtexten "Jag är sugen men du bestämmer…" syftar till att väcka nyfikenhet. När man vänder på kortet förstår man att det handlar om mat. Kvinnan på bilden presenteras inte på ett sexuellt sätt, möjligen på ett sensuellt sätt."

"Syftet med utformningen av reklamen är att på ett personligt humoristiskt sätt tydligt visa vilka tjänster företaget erbjuder."

"Annonsören tillbakavisar kritiken. Kvinnan på bilden är modell och har även arbetat som värdinna på nattklubben. Vi använder även manliga modeller."

"Annonsören tillbakavisar kritiken och menar att kvinnans klädsel är anpassad efter den varma årstiden. Angående undertexten "Storleken har visst betydelse" syftar detta enbart på kikarsiktet."

"Rubriken ansågs ha en humoristisk touch och syftar endast och direkt på att kupigheten hos virkesstycken har avgörande betydelse för resultatet."

Till sist ett exempel som är något mer kreativt i sitt bortförklarande. Fritt översatt; det är inte samma sak att inordna barn i otidsenliga könsroller som att "appellera till respektive köns speciella säregenhet" och ge möjlighet att leva ut det som är speciellt för deras kön"...

"Syftet med den aktuella rubriken ("Sommarkläder till söta flickor och tuffa pojkar") är inte till att nedvärdera barn eller inordna dem i otidsenliga könsroller, avsikten är endast att appellera till respektive köns speciella säregenhet. Eftersom flickor ibland vill vara söta i klänningar med fina mönster och pojkar ibland vill ha tuffa kläder som passar för lite vildare lekar vill företaget genom sin marknadsföring ge dem möjlighet att leva ut det som är speciellt för deras kön när det gäller klädsel."

1997:

Spontant kan man i det tidigare materialet se att fler anmälda har valt att yttra sig, och att många undanflykterna/motiveringarna är de samma men att det finns en del undantag. Överlag syns en större kreativitet i de formuleringar som används. En möjlig tolkning av detta är att en anmälan till ERK kanske togs på större allvar för tio år sedan:

"De reklamgåvor som är väggalmanackor har anpassats efter kunders önskemål."

"Innan kampanjen släpptes gjordes en professionell förtest både i Europa och i Sverige. Av testets resultat kunde man inte förutse den negativa reaktionen från allmänheten."

"(företaget) har svårt att se att annonsen är nedvärderande på något som helst sätt, mer än för dem som har en sjuklig sexualfixering."

"Denna (humoristiska) effekt har även anmälaren uppfattat varför AB Electrolux anser det uppenbart att en läsare inte rimligen kan missuppfatta det humoristiska syftet med annonsen. Man anser inte att annonsen är schabloniserande eller kränkande. Anmälaren har missuppfattat annonsen."

"Situationen måste anses ligga så långt från dagens kvinnor och män att man ansåg filmen "stå fri från seriösa värderingar"."

"intention(en) var att (...) med glimten i ögat ta udden av det sexistiska genom att lägga till en avväpnande rubriktext."

"Anledningen till att man valt en kvinna som blickfång i annonsen är att målgruppen till största delen består av kvinnor."

"Katalogen trycks av företagets leverantör i Tyskland. (företaget) har endast översatt katalogen till svenska. Det är orealistiskt och ekonomiskt omöjligt att ändra en bild för att anpassa katalogen till den svenska marknaden."

"(företaget) har redogjort för hur och i vilka sammanhang reklamfilmen har visats men i övrigt avstått från att kommentera filmens innehåll."

"Man gjorde bedömningen att en suddig bild på en pinuppa från 50-talet ej kunde anses könsdiskriminerande. Tanken var att annonsen skulle ses som ironisk."

"Man har fått planschen av en skofabrik i Spanien. Motivet utgör fabrikens varumärke och logotype. Varumärket är välkänt i många länder."

"(företaget) ville ge en humoristisk känga till konkurrenterna samt få de vilsna läsarna uppmärksamma på att det fanns en alternativ tidning för dataspel utan tjejer och mjukporr. Man har aldrig haft något uppsåt att ha några sexuella undertoner i annonsen."

"Annonsen är en uppmaning till läsarna att tänka på sin omgivning och att ge dem det lilla extra så att de känner sig som nya människor. Man finner det märkligt att enbart annonsen "Vill du ha en ny kvinna?" har blivit anmäld och frågar sig om detta beror på hur individen ser på sig själv och andra. (företaget) frågar sig om kvinnan måste särbehandlas för att hon är så känslig och svag och uteslutas ur vår medmänsklighet med omtanke och omsorg för att hon kan ta illa upp."

"Uttrycket "supermodeller" betecknar i sammanhanget såväl människor som TV-apparater."

"(företaget) har invänt att den ifrågasatta "företeelsen" inte är en annons samt att den inte förekommit som annons och att man inte har några planer på att företeelsen eller något liknande ska användas som annons eller annan reklamåtgärd. Företeelsen ingår i ett blad utsänt till ett begränsat antal snöskoterägare."

"När man behövde anställa nya medarbetare ville man passa på och skoja med (det egna företaget) och samtidigt vara lite fräcka. Man har inte haft för avsikt att kränka någon av det kvinnliga könet."

"Påståendet saknar vetenskaplig grund och är tänkt som ett skämt om mäns simultankapacitet dvs. att det kan vara svårt för män att göra två eller flera saker samtidigt."

"Annonsbilderna är 25 år gamla. Av nostalgiska skäl och som en "kul grej" har man valt att återge en gammal annons."

"Annonsen är humoristisk. Man kan inte finna någon grund för att annonsen är kränkande. Annonsen är en snygg och vacker komplimang för att få bjuda ut sin kvinna på lunch."

Vilka slutsatser man kan dra av materialet lämnar jag upp till andra att bedöma. Det som kanske mest sticker i mina ögon är när annonsören skyller på konsumenten; "Bara för att vi använt en kvinnokropp och/eller en tvetydig bildtext i vår annons är det inte meningen att den skall uppfattas som suggestiv eller anspela på sex. Det är faktiskt ditt eget fel om du tolkar den så."

En bokhandel i min stad håller på att slå igen, och idag var jag där och köpte lite extremt billiga böcker. Det gäller att lägga band på sig och tänka på sina stackars bokhyllor när böckerna kostar nästintill ingenting. Det gick förhållandevis smärtfritt.

Värre var det när jag skulle sätta mig och läsa. En av böckerna jag valt ut börjar på följande sätt:

"Är det då fortfarande aktuellt med kvinnosak? Var inte det något för våra mormödrar? Det behövdes när vi kämpade för rösträtt, lika rätt till utbildning och yrke, myndighet. Men nu...
Det finns många som resonerar så. Vi tror att jämlikheten är genomförd och att kvinnor och män är jämställda i dagens samhälle. Vi tror inte att det förekommer diskriminering och vi tror inte att det görs åtskillnad på människor efter kön.
Vi jämför med hur kvinnorna hade det för hundra år sedan och säger: "Så bra kvinnorna har det nuförtiden, annat var det förr!" Vi jämför med kvinnor i andra länder och säger: "Visst har kvinnan det bra i Sverige. Visst är vi fria!"
Men vi ska inte jämföra oss med forntida kvinnor eller kvinnor i andra länder. Vi ska se på vår egen situation sådan den är i det samhälle vi nu lever i."

Och vidare:

"Vi har blivit medvetna om hur många fördomar som existerar, hur uppfostran och undervisning lever kvar i gamla mönster, hur falsk den bild av kvinnan är som massmedia förmedlar. Vi har också upptäckt att vi själva sitter så fast i det traditionella kvinnoidealet att vi tror att det är en naturlig del av oss själva, att vi "är sådana"."

Och så vidare. Känns argumentationen lika välbekant för er som den gör för mig? Fundera då ett tag över följande fråga; Vilket år är texten skriven? Rätt svar på nästa sida.

=> Läs mer

Bilden nedan föreställer, den diskutabla kvalitén till trots, en man och en kvinna i sängen. Kvinnan ligger på rygg, mannen ligger mellan hennes ben, med midjan mellan hennes knän. Täcket börjar strax under hans rumpa och skyler allting ovanför. På det hela taget en sensuell och med dagens mått ganska modest bild. Den kommer från en affisch. Vad kan denna affisch tänkas saluföra eller upplysa om?

Jo, denna bild och två likadana som flankerar den har man valt för att illustrera en paneldebatt om legalisering av sexköp. Själv kan jag inte annat än fundera över vad det sänder ut för signaler.