Jag skriver egentligen knappt för Gylf längre. Men jag måste bara kommentera något. En sorg jag har.

Det är att tidningen bangs utmärkta chefredaktör Karin Eder-Ekman och redaktionschef Malena Rydell slutade på tidningen i februari. Tydligen för att bangs ledning inte gillade att de ville anordna ett bangjippo på Spy Bar.

Om det är ett ställe som feminismens tankar aldrig har nått så är det Stureplans innersta rum. Därför var tanken på bang på Spy Bar klockren. Men styrelsen tyckte annat och Eder-Ekman och Rydell sa upp sig.

Det är förfärligt tråkigt. Jag har alltid haft reservationer mot mycket som har stått i bang de senaste åren. Men det är just det som har varit tidskriftens styrka. Jag kan inte inte ha en åsikt om de texter som har publicerats där. Oavsett om jag retar upp mig, nickar igenkännande eller bara äter upp vartenda ord.

Och det beror på Eder-Ekmans och Rydells ledarskap, utan tvekan.

Nu står det klart att det blir Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger som tar över. Jag har ingen speciell relation till någon av dem. Det enda jag egentligen vet är att Sonja skrev riktigt tråkiga krönikor i nu nedlagda Punkt.SE. Lawen har jag ingen koll på alls. Med det sagt vill jag inte påstå att bang kommer att bli sämre under deras ledarskap.

Men med anledningarna till förra redaktörernas avhopp färskt i minnet känns det som att bang är på väg åt ett visst håll. Och jag är högst osäker på om jag vill hänga på. Och det är sorgligt, inte bara för mig, utan för en redan haltande kulturtidskrifts framtid.

"När jag fick Ella insåg jag att man inte är ensam om att uppfostra sina barn. Det är ju dagis, ens föräldrar, en själv och massor av andra. Jag fick också en respekt för mitt barn. Jag förstår att hon vill utforska andra roller, även den kommersiella prinsessrollen. Numera tycker jag att det känns taskigt att avfärda flickors kultur på det sättet. Det är som att säga att tjejers kultur är mindre bra än pojkars."

Så säger Belinda Olsson till alltombarn.se. En gång i tiden skrev hon i Fittstim. Det är länge sen nu. Det är lustigt hur alla som var med i Fittstim har blivit mjuka och mesiga efter att de har fått barn. Det är som att allt blir för mycket. Ingen orkar kämpa längre.

Kanske tar kräks och blöjor för mycket tid. Kanske tar de som resten av världens kvinnor ett för stort ansvar över hushållsarbetet. Kanske bryr de sig inte bara längre. Jag vet inte. Men jag kan ibland också känna en uppgivenhet inför sakernas tillstånd. Nu mer än någonsin. Och den uppgivenheten sprider sig som en löpeld.

Könsrollsfrågor och kvinnors underordning är inga heta politiska frågor längre. Har inte varit på ett bra tag. De som fortfarande kämpar för att hålla debatten vid liv avfärdas snabbare och lättare än förut. Även om mitt stora intresse för frågorna är oförändrat, så känner jag ingen ork för att debattera, konkretisera och kämpa mot de förtryckande strukturer som fortfarande existerar.

Min simpla fråga är därmed: hur får jag och alla vi andra tillbaka lusten att slåss?

I december kommer jag att fylla en halvtimme i P1 med mitt liv. Jag blev aldrig sommarpratare i somras. Men nu har jag fått chansen att berätta min livshistoria ändå. Förhoppningsvis för att jag har något att tillägga. Men det svåra med att berätta sin livshistoria är att vara ärlig mot sig själv.

Jag har många gånger skrivit om min bulimi och det är mycket det som har gjort att jag har kommit på rätt väg. Men att skriva innebär inte att man automatiskt skriver sanningsenligt. Medvetet eller inte så censurerar man sig själv. För att man inte vill erkänna saker för sig själv eller andra.

Mitt mål med radioprogrammet är att vara totalt ärlig. Även om det sårar, även om det är obekvämt. För ingen livshistoria är värd att berätta om den inte är sann för den som berättar den. Så jag kommer att försöka.

Bulimi är ett livstillstånd som först måste erkännas för att botas. För beteendet går att bota, vilket är det viktigaste ur en hälsosynpunkt. Tankarna kan däremot stanna kvar länge. Det gör de hos mig. Jag är fetare nu än vad jag var då. Notera att jag fortfarande använder ord som fetare. Och det stör mig, varenda dag.

Jag ser på gamla foton på mig själv och ser direkt om jag väger mer eller mindre än vad jag gör nu. Om jag väger mindre tänker jag på fotot som ett snapshot från en tid då jag var lycklig. Om jag är fetare vill jag bara bränna upp kortet. Det är som på Facebook. Där lägger folk man känner upp de mest osmickrande korten som finns på en.

Det är svårt att komma över.

Jag har inte kommit längre än att jag får återfall, även om det var ett bra tag sen nu. Jag har inte kommit längre än att jag ständigt tänker på vad jag äter eller inte äter. Jag har inte kommit längre, men det är lätt att påstå att jag har det.

Det lugnar folk. För det är med bulimi precis som med de flesta allvarliga saker att folk klarar av att höra om det om det ligger i ens förflutna. Ju närmare ens presens det ligger desto obekvämare blir folk. Så då ändrar man lite i sin historia. För att det låter bättre, för att folk mår bättre.

Sanningen är att jag inte har lärt mig att äta normalt. Antingen äter jag för mycket av fel sak eller så äter jag för lite av rätt sak. Eller tvärtom. Balansen, jag har inte funnit den än. Men jag försöker. Och jag har kommit en bit på vägen. Men bara en bit, och inte hela vägen.

Att göra det här radioprogrammet är som att gå på terapisessioner med sig själv. Att tvingas minnas all kräks, alla gömställen och alla ursäkter. Det är ingen vacker bild, men det är ok.

Jag målar upp en annan bild av min framtid.

Det här är de simpla (cyniska) argumenten: Hundratusentals barn världen över behöver familjer. Vår jord är överbefolkad och varje ny person blir en ansträngning på våra redan ansträngda resurser. Världen är våldsam, orättvis och ostabil. Adoption är därmed att föredra än att föra sin egen säd vidare.

Det har jag alltid tyckt. Men så hörde jag ett konstigt argument.

Någon sa nämligen till mig att det är homofobi som ligger bakom att jag föredrar adoption. Homosexuella ska inte må dåligt över att skaffa biologiska barn, menade personen. Allt handlar om homofobiska föreställningar om att homos inte "naturligt" kan få barn och därmed borde avstå från att försöka. Att vi inte känner att vi har "rätt" att skaffa biologiska barn. Därmed omfamnar vi hela adoptionsidén så pass mycket mer.

Jag har aldrig hört något liknande förut och som med allt sånt måste jag ändå kasta in det i hjärnan och se vad som händer. Det som hände var att jag insåg att det inte stämmer. I alla fall inte för min del. Jag tror på adoption för ovannämnda anledningar. Jag har inget intresse av att föra min säd, mitt släktträd vidare. Oavsett vad jag skulle ha för sexualitet. Det finns inget sådant behov i mig.

Jag vet att det dock finns hos många. Och det är ok. Men om behovet av en unge är större än just en biologisk unge tycker jag att adoption borde övervägas.

Det är inte homofobi som ligger bakom min adoptionkramning. Men något som bygger på homofobi är att inga svenska homosexuella får adoptera från utlandet, för att inget land vill. Och i homofobins namn låter de länderna istället barn leva i misär.

Förra veckan var det Pride. Och jag deltog inte. Det närmaste jag kom var att försöka ta mig igenom paraden för att kunna ta mig till jobbet. Jag kommer inte att komma närmare Pride nästa år heller. Det är inte min grej. Det får gärna vara din och din, men jag har aldrig lockats.

Arbetskamrater kommer fram och säger: "Det här är din vecka Linus" och jag fattar inte vad de pratar om. Inte förrän jag inser att jag som homo alltid definieras utifrån det.

Jag är aldrig Linus. Jag är alltid bögen Linus.

Vi människor definieras utifrån (främst) två saker: vårat kön och vår sexualitet. Vissa egenskaper, intressen och färdigheter tillskrivs oss utifrån dessa två variabler. Eftersom jag är en homosexuell man så måste jag vara på ett visst sätt. Och om jag går utanför de rådande normerna så får jag skit för det genom ord, knytnävar och politiska handlingar.

Att jag är feminist är för att jag vill verka för en värld där variabler som kön och sexualitet inte ska hindra någon i livet. Som de gör idag.

Pride handlar för många om att glädjas och vara stolta över vilka de är. Men fokus ligger på sexualiteten. Stolthet över sexualitet är något jag aldrig kommer att förstå. Det är ingen bedrift att vara homo eller hetero. Det är inget val. Det är bara så det är. Om det fanns ett val, inte fan skulle jag välja att vara homo. Men nu finns det inget val och därför har jag inget att vara missnöjd över när det gäller min sexualitet.

Att gå på Pride skulle för mig vara detsamma som att fira det som, i det samhälle vi lever i, hindrar mig från att leva ett liv med svängrum. Ett fritt liv.

Jag pratar med en arbetskamrat som har varit på Pride varje dag i år. För honom är det viktigt. Och jag glädjs över att det ger honom något. Han menar att det är som att komma in i en helt annan värld. Han känner sig hemma där och undrar varför inte jag gör det. Och jag svarar honom:

"Jag har aldrig känt mig hemma där. Världen jag känner mig hemma i är helt enkelt mycket större än hbt-världen".

Hillary Clinton har en relativt stor möjlighet att bli den första kvinnan på posten som amerikansk president nästa år. Hon är populärast bland de demokratiska väljarna, än så länge, och det finns inte någon George W. Bush nummer två på den republikanska sidan.

Om hon valdes skulle det självklart betyda mycket. Framför allt för alla de flickor i USA, och i världen, som fortfarande tror att det är en mans värld och så kommer det att förbli. Hillary som världens mäktigaste skulle vara symboliskt livsviktigt.

Men det alla verkar undra där borta i staterna är om landet är redo för en kvinna som president. För oss kan det kännas smått löjligt med såna tankegångar. Men egentligen, vi har inte heller styrts av en kvinna ännu. Konstigt. Eller inte.

För jämt när det är kvinnor som kandiderar till en ledarposition så ska det i sig debatteras. För att deras kompetens måste under mikroskop tio fler gånger just för att de är kvinnor.

För de kan självklart inte ha samma kompetens som män. Det måste alltid bevisas.

Och sedan händer det som alltid händer med kvinnor i maktposition. Deras utseende hamnar i fokus istället för sakfrågor. Detta har nu även hänt Hillary Clinton. I en tv-intervju hade hon på sig kläder som gjorde att hon fick lite urringning. Och genast är det vad som debatteras i USA. Ingen bryr sig om vad hon sa i den där intervjun om utbildningsfrågor. Alla förfasas bara av att hon vågade, ja vågade visa lite klyfta.

Feminister menar att det bara handlar om ett av mäns många sätt att förminska kvinnor. Och jag håller med. Eller som Hillary Clinton själv säger om det:

"Att fokusera på kvinnors kroppar istället för på deras idéer är förolämpande".

Att vara kvinna är oftast att jobba i motvind. Att sedan ständigt bli flåsad i urringningen hjälper inte. Varken Hillary eller någon annan. Men så är det i en mans värld.

Än så länge.

Victoria och David Beckham försöker att ta över USA. Jag har ingen åsikt om det, men jag blir fascinerad över hur de försöker att göra det. De är med i det kommande numret av W Magazine. Victoria fotas i underkläder, i typiskt kvinnliga poser. Hon försöker se så sexig och snygg hon bara kan. Inget förvånande, inget nytt.

Men grejen som gör det hela annorlunda är att David också fotas lika lättklädd och i liknande poser. Jag tycker om det. För det är en svårare uppgift att få bort objektifieringen av kvinnor än att även börja objektifiera män. Jag tror på att börja objektifiera och sexualisera män i reklam och medier. Då är det i alla fall inget som bara händer kvinnor. Då är det i alla fall ett mänskligt problem.

Och som vi alla vet, om något dåligt drabbar männen (som till exempel för mycket objektifiering) då görs det allt för att stoppa det.

RFSL:s ordförande, Sören Andersson, gifte sig, förlåt ingick partnerskap med sin kille idag under Almedalsveckan. Han prickade in en politisk fullträff genom att göra det på kristdemokraternas dag. Det enda parti i riksdagen som är emot att partnerskapet ska övergå till regelrätt äktenskap.

Bra gjort Sören, och grattis. Hoppas du är en av de som tvåsamheten gillar.

Värt att notera är att Fredrick Federley, ordförande för centerns ungdomsförbund var en av åskådarna. Mannen som gör allt annat än att jobba för det Sören gör. Kanske sveps han med i kärleksyran och blir förståndig, han med.

För tyvärr, Göran Hägglund kan vi ju glömma.

"Vad är viktigast? Lägre arbetslöshet eller att personer av samma kön ska få gifta sig? Det säger ganska mycket om vår tid när socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin väljer det senare".

Detta skriver Expressens så kallade oberoende politiska kommentator Anders Jonsson. Jag får en äcklig smak när han ställer dessa frågor mot varandra och självklart påstår att jobb jobb jobb är viktigast av allt, i alla fall, alltid.

Han tycker det är konstigt att Mona Sahlin just nu tycker det är viktigare att driva frågan om könsneutralt äktenskap än om hur vi ska skapa fler jobb. Ja för varför ska hbt-rättigheter ens vara bland de tio mest prioriterade frågorna? Det är de aldrig annars, Anders. Det är därför vi inte har kommit längre. Minoritetspolitik följer modet.

Den enda som alltid har trotsat det modet är just Mona Sahlin.

Hon har alltid drivit hbt-frågor, oavsett hur oheta de oftast har varit. Att hon nu säger i en intervju att könsneutralt äktenskap är första prioritet visar vilken typ av statsminister hon kommer att bli. En som har fattat det. Att det handlar om mänskliga rättigheter. Att det inte går att ställa hbt-rättigheter mot jobbpolitik. Att det handlar om politik på en högre nivå, om grundläggande rättigheter.

Jag är så less på att alltid behöva gnata, tjata och kämpa för dessa frågor som inte borde vara några. Mina rättigheter och möjligheter skulle vara jämlika alla andras om det fanns fler som Mona Sahlin, och inte fler som Fredrik Reinfeldt som inte ens vågar ta hbt i sin mun.

Jag vet hur mycket makt vi har låtit stjärnorna få. De som sjunger ballader, dansar sexigt eller hånglar med hunken på filmduken. Vilken makt de har över hur vi ser på oss själva. Det är därför jag alltid kommer att lyfta fram de som har något vettigt att säga. För de är alldeles för få.

Kelly Clarkson, den första amerikanska Idolvinnaren går emot strömmen. Hon visar på alternativ. Hon har det här att säga i amerikanska Elle om att slåss mot skivdirektörer om sitt kommande album:

"I've sold more than 15 million records worldwide, and still nobody listens to what I have to say. Because I'm 25 and a woman...My resistance upsets a lot of people, because we could make a lot of money. And I'm not hatin' on money. But you know in Funny Girl, when they make Barbara Streisand sing the 'beautiful girl' song, and she is singing these lyrics and she knows she's not that person? I'm just not comfortable doing things that don't feel like me."

Om att tacka nej till 10 miljoner dollar från skivbolagschefen för att dumpa fem låtar från kommande albumet för fem mer radiovänliga låtar:

"I am a good singer, so I can't possibly be a good writer. Women can't possibly be good at two things. I haven't lost my temper about it. It only drives me more. If your thing is to bring me down, cool. I'll just work harder."

Om ickesmickrande paparazzifoton:

"I'm fine with it. I just don't care. I don't wear makeup in public. I don't worry about what I'm wearing. Hell, I wore pajamas in high school."

Om sin framgång:

"It is weird when a 12-year-old tells me I am their favorite artist. I'm always like, it's just because you're young and you haven't heard everybody yet. In time, I'll be weeded out. And that's cool. I know I'm a good singer, but I know who I am, too."

Om att inte vilja ha barn:

"My point of view is that I shouldn't be a mother at all, because I'd be horrible. I'm not willing to be that selfless."

Om att inte vilja gifta sig:

"I'm not keen on marriage. I don't let many people in. Men come and go. Friends are what I care about."

Jag tycker det är synd att jag ska tycka det är coolt när en populärartist säger att barn och giftermål inte är hennes grej och reflekterar kring hur hennes kön hindrar henne i livet. Men det är för att jag hör dessa röster alldeles för sällan. Antingen för att de personerna är alldeles för få eller för att de allt för sällan tillåts säga de sakerna.

Kelly Clarkson, du är min idol för dagen.