Jag skriver egentligen knappt för Gylf längre. Men jag måste bara kommentera något. En sorg jag har.

Det är att tidningen bangs utmärkta chefredaktör Karin Eder-Ekman och redaktionschef Malena Rydell slutade på tidningen i februari. Tydligen för att bangs ledning inte gillade att de ville anordna ett bangjippo på Spy Bar.

Om det är ett ställe som feminismens tankar aldrig har nått så är det Stureplans innersta rum. Därför var tanken på bang på Spy Bar klockren. Men styrelsen tyckte annat och Eder-Ekman och Rydell sa upp sig.

Det är förfärligt tråkigt. Jag har alltid haft reservationer mot mycket som har stått i bang de senaste åren. Men det är just det som har varit tidskriftens styrka. Jag kan inte inte ha en åsikt om de texter som har publicerats där. Oavsett om jag retar upp mig, nickar igenkännande eller bara äter upp vartenda ord.

Och det beror på Eder-Ekmans och Rydells ledarskap, utan tvekan.

Nu står det klart att det blir Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger som tar över. Jag har ingen speciell relation till någon av dem. Det enda jag egentligen vet är att Sonja skrev riktigt tråkiga krönikor i nu nedlagda Punkt.SE. Lawen har jag ingen koll på alls. Med det sagt vill jag inte påstå att bang kommer att bli sämre under deras ledarskap.

Men med anledningarna till förra redaktörernas avhopp färskt i minnet känns det som att bang är på väg åt ett visst håll. Och jag är högst osäker på om jag vill hänga på. Och det är sorgligt, inte bara för mig, utan för en redan haltande kulturtidskrifts framtid.

I december kommer jag att fylla en halvtimme i P1 med mitt liv. Jag blev aldrig sommarpratare i somras. Men nu har jag fått chansen att berätta min livshistoria ändå. Förhoppningsvis för att jag har något att tillägga. Men det svåra med att berätta sin livshistoria är att vara ärlig mot sig själv.

Jag har många gånger skrivit om min bulimi och det är mycket det som har gjort att jag har kommit på rätt väg. Men att skriva innebär inte att man automatiskt skriver sanningsenligt. Medvetet eller inte så censurerar man sig själv. För att man inte vill erkänna saker för sig själv eller andra.

Mitt mål med radioprogrammet är att vara totalt ärlig. Även om det sårar, även om det är obekvämt. För ingen livshistoria är värd att berätta om den inte är sann för den som berättar den. Så jag kommer att försöka.

Bulimi är ett livstillstånd som först måste erkännas för att botas. För beteendet går att bota, vilket är det viktigaste ur en hälsosynpunkt. Tankarna kan däremot stanna kvar länge. Det gör de hos mig. Jag är fetare nu än vad jag var då. Notera att jag fortfarande använder ord som fetare. Och det stör mig, varenda dag.

Jag ser på gamla foton på mig själv och ser direkt om jag väger mer eller mindre än vad jag gör nu. Om jag väger mindre tänker jag på fotot som ett snapshot från en tid då jag var lycklig. Om jag är fetare vill jag bara bränna upp kortet. Det är som på Facebook. Där lägger folk man känner upp de mest osmickrande korten som finns på en.

Det är svårt att komma över.

Jag har inte kommit längre än att jag får återfall, även om det var ett bra tag sen nu. Jag har inte kommit längre än att jag ständigt tänker på vad jag äter eller inte äter. Jag har inte kommit längre, men det är lätt att påstå att jag har det.

Det lugnar folk. För det är med bulimi precis som med de flesta allvarliga saker att folk klarar av att höra om det om det ligger i ens förflutna. Ju närmare ens presens det ligger desto obekvämare blir folk. Så då ändrar man lite i sin historia. För att det låter bättre, för att folk mår bättre.

Sanningen är att jag inte har lärt mig att äta normalt. Antingen äter jag för mycket av fel sak eller så äter jag för lite av rätt sak. Eller tvärtom. Balansen, jag har inte funnit den än. Men jag försöker. Och jag har kommit en bit på vägen. Men bara en bit, och inte hela vägen.

Att göra det här radioprogrammet är som att gå på terapisessioner med sig själv. Att tvingas minnas all kräks, alla gömställen och alla ursäkter. Det är ingen vacker bild, men det är ok.

Jag målar upp en annan bild av min framtid.

Förra veckan var det Pride. Och jag deltog inte. Det närmaste jag kom var att försöka ta mig igenom paraden för att kunna ta mig till jobbet. Jag kommer inte att komma närmare Pride nästa år heller. Det är inte min grej. Det får gärna vara din och din, men jag har aldrig lockats.

Arbetskamrater kommer fram och säger: "Det här är din vecka Linus" och jag fattar inte vad de pratar om. Inte förrän jag inser att jag som homo alltid definieras utifrån det.

Jag är aldrig Linus. Jag är alltid bögen Linus.

Vi människor definieras utifrån (främst) två saker: vårat kön och vår sexualitet. Vissa egenskaper, intressen och färdigheter tillskrivs oss utifrån dessa två variabler. Eftersom jag är en homosexuell man så måste jag vara på ett visst sätt. Och om jag går utanför de rådande normerna så får jag skit för det genom ord, knytnävar och politiska handlingar.

Att jag är feminist är för att jag vill verka för en värld där variabler som kön och sexualitet inte ska hindra någon i livet. Som de gör idag.

Pride handlar för många om att glädjas och vara stolta över vilka de är. Men fokus ligger på sexualiteten. Stolthet över sexualitet är något jag aldrig kommer att förstå. Det är ingen bedrift att vara homo eller hetero. Det är inget val. Det är bara så det är. Om det fanns ett val, inte fan skulle jag välja att vara homo. Men nu finns det inget val och därför har jag inget att vara missnöjd över när det gäller min sexualitet.

Att gå på Pride skulle för mig vara detsamma som att fira det som, i det samhälle vi lever i, hindrar mig från att leva ett liv med svängrum. Ett fritt liv.

Jag pratar med en arbetskamrat som har varit på Pride varje dag i år. För honom är det viktigt. Och jag glädjs över att det ger honom något. Han menar att det är som att komma in i en helt annan värld. Han känner sig hemma där och undrar varför inte jag gör det. Och jag svarar honom:

"Jag har aldrig känt mig hemma där. Världen jag känner mig hemma i är helt enkelt mycket större än hbt-världen".

Hillary Clinton har en relativt stor möjlighet att bli den första kvinnan på posten som amerikansk president nästa år. Hon är populärast bland de demokratiska väljarna, än så länge, och det finns inte någon George W. Bush nummer två på den republikanska sidan.

Om hon valdes skulle det självklart betyda mycket. Framför allt för alla de flickor i USA, och i världen, som fortfarande tror att det är en mans värld och så kommer det att förbli. Hillary som världens mäktigaste skulle vara symboliskt livsviktigt.

Men det alla verkar undra där borta i staterna är om landet är redo för en kvinna som president. För oss kan det kännas smått löjligt med såna tankegångar. Men egentligen, vi har inte heller styrts av en kvinna ännu. Konstigt. Eller inte.

För jämt när det är kvinnor som kandiderar till en ledarposition så ska det i sig debatteras. För att deras kompetens måste under mikroskop tio fler gånger just för att de är kvinnor.

För de kan självklart inte ha samma kompetens som män. Det måste alltid bevisas.

Och sedan händer det som alltid händer med kvinnor i maktposition. Deras utseende hamnar i fokus istället för sakfrågor. Detta har nu även hänt Hillary Clinton. I en tv-intervju hade hon på sig kläder som gjorde att hon fick lite urringning. Och genast är det vad som debatteras i USA. Ingen bryr sig om vad hon sa i den där intervjun om utbildningsfrågor. Alla förfasas bara av att hon vågade, ja vågade visa lite klyfta.

Feminister menar att det bara handlar om ett av mäns många sätt att förminska kvinnor. Och jag håller med. Eller som Hillary Clinton själv säger om det:

"Att fokusera på kvinnors kroppar istället för på deras idéer är förolämpande".

Att vara kvinna är oftast att jobba i motvind. Att sedan ständigt bli flåsad i urringningen hjälper inte. Varken Hillary eller någon annan. Men så är det i en mans värld.

Än så länge.

"Vad är viktigast? Lägre arbetslöshet eller att personer av samma kön ska få gifta sig? Det säger ganska mycket om vår tid när socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin väljer det senare".

Detta skriver Expressens så kallade oberoende politiska kommentator Anders Jonsson. Jag får en äcklig smak när han ställer dessa frågor mot varandra och självklart påstår att jobb jobb jobb är viktigast av allt, i alla fall, alltid.

Han tycker det är konstigt att Mona Sahlin just nu tycker det är viktigare att driva frågan om könsneutralt äktenskap än om hur vi ska skapa fler jobb. Ja för varför ska hbt-rättigheter ens vara bland de tio mest prioriterade frågorna? Det är de aldrig annars, Anders. Det är därför vi inte har kommit längre. Minoritetspolitik följer modet.

Den enda som alltid har trotsat det modet är just Mona Sahlin.

Hon har alltid drivit hbt-frågor, oavsett hur oheta de oftast har varit. Att hon nu säger i en intervju att könsneutralt äktenskap är första prioritet visar vilken typ av statsminister hon kommer att bli. En som har fattat det. Att det handlar om mänskliga rättigheter. Att det inte går att ställa hbt-rättigheter mot jobbpolitik. Att det handlar om politik på en högre nivå, om grundläggande rättigheter.

Jag är så less på att alltid behöva gnata, tjata och kämpa för dessa frågor som inte borde vara några. Mina rättigheter och möjligheter skulle vara jämlika alla andras om det fanns fler som Mona Sahlin, och inte fler som Fredrik Reinfeldt som inte ens vågar ta hbt i sin mun.

Jag är heterosexuell, mamma. Jag är hetero, pappa. Det behöver ingen säga till sina föräldrar om det är så att man råkar vara född heterosexuell. Men jag måste komma ut för att jag inte är heterosexuell. Jag har fortfarande bara kommit ut för tre personer. Resten har fått veta på annat sätt, för jag har aldrig brytt mig.

Min syster berättade här om helgen hur hennes barn fick reda på att jag är bög. Min syster har inte känt att det är något att varken skrika ut eller tysta ner. Jag själv har inte brytt mig överhuvudtaget. De har känt mig i hela sina 10 och 12-åriga liv. Jag är Linus för dem. Punkt.

Men så råkade min systerdotter överhöra min syster när hon pratade i telefon med en kompis. Min syster sa något i stil med "Ja Linus kan jag ju inte hoppas på ska göra mig till faster". Min systerdotter högg direkt och frågade varför. Min syster bara förklarade att det är svårt för killar att få barn med killar.

Min systerdotter tappade hakan och skrek "herregud" hundra gånger. Min syster försökte lugna ner henne.

Syster: Tycker du att det känns konstigt?

Systerdotter: Ja han är ju bög.

Syster: Ja han är homosexuell, vaddå kommer du se honom på ett annorlunda sett nu, menar du?

Systerdotter: Ja, jag vet inte…

Syster: Men han är ju för fan samma Linus som har varit barnvakt åt dig tusen gånger och som du har känt i hela ditt liv. Att han är bög ändrar väl inte det?

Systerdotter: Ja du har rätt… han är ju faktiskt fortfarande Linus.

Jag är samma människa för min systerdotter, som hade sprungit till sin bror och skrikit: "Visste du att Linus är bög?". Min systerson hade bara ryckt på axlarna och fortsatt spela tv-spel. För det är ingen stor grej, det är ingen grej överhuvudtaget. Det är det heteronormativa samhället som gör det till en grej.

Det är samma sak med att jag ska känna "stolthet" över att jag råkar gilla killar och står för det. Vi som inte är hetero ska vara "stolta" över oss själva för att vi inte är hetero. Wow liksom. Nej, jag har aldrig behövt ett pridetåg. Jag vet att vissa gör det och det är fine, men jag kommer aldrig att förstå vad det är som gör att jag ständigt måste vara öppen och stolt över något jag inte kan rå för. Något som inte ska vara en big deal.

Något som bara är ett sätt bland många att älska.

Men jag är fullt medveten om att vi lever i ett samhälle, i en värld där det är den heterosexuella massan som definierar och har makt över oss som återfinns i marginalerna. Det är där pridetågen kommer in antar jag. Inget emot tågen i sig, utan förtecknena för tågen. För stolthet är helt fel uttryck för vad det är vi "bör" känna som icke-heterosexuella.

Jag tycker snarare att vi kan känna vad fan vi vill, för vår mänsklighet är inte mindre bara för att heteronormen säger oss det.

Lars Leijonborg har äntligen avgått som partiledare för det främlingsfientliga folkpartiet. Kanske är det dags för en liberal att ta över? De som nämns som potentiella efterträdare är skolminister Jan Björklund, en av hjärnorna bakom folkpartiets allt mer populistiska politik och Cecilia Malmström, en riktigt anonym EU-minister.

Men Malmström är ju kvinna och då blir det tydligen ack så svårare. Det här citatet från DN av Marit Paulsen tycker jag summerar synen på vilken roll kvinnor ska ha, men som män kan välja bort. Föräldraansvaret. Vilket också DN ska ha cred för att de utmanar genom att framhäva att även Björklund har kids i samma åldrar.

"- Hon är en ung kvinna med två små barn. Då är det inte lämpligt att bli partiledare, säger Paulsen till TT.

Cecilia Malmström har två tvååringar hemma - men även Björklund har småbarn: en tvååring och en femåring."

Barn i all ära, de är alltid i vägen. Men ansvaret över dem, det ska inte kunna väljas bort bara för att man råkar vara en man. Fast i linje med den folkpartistiska "jämställdhetspolitiken" så är det iofs så det ska vara.

Så välkommen till partiledarposten Jan Björklund.

Jag såg på det nya debattprogrammet i TV4, Kvällsöppet med Ekdal & Hakelius. Det är ett program jag inte kommer att se igen, främst för att jag vägrar kolla på ett debattprogram där programledarna lägger orden i munnen på debattörerna.

Men i kvällens program möttes sosseledaren Mona Sahlin och sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Det är helt rätt att man tar debatten med sverigedemokraterna, för de måste granskas och utmanas. Det var en intressant debatt som vanns av Mona Sahlin.

Men frågan är om tv är rätt medium för dessa debatter. Det är jävligt enkelt för sverigedemokraterna att ljuga ihop argument som man sedan inte har tid att bemöta bara för att det ska bli en till reklampaus.

Det mest intressanta var dock frågan om abort, där sverigedemokraterna vill dra ner abortgränsen. Detta var något Mona Sahlin högljutt motsatte sig. Helt riktigt. Dagens aborträtt måste försvaras, speciellt i ett läge där det är kristdemokraterna som styr socialdepartementet.

Men det lustiga är ju att en av programledarna, Aftonbladetkrönikören Johan Hakelius (för övrigt gift med den outhärdligt dåliga och människofientliga journalisten Susanna Popova), är abortmotståndare.

Självklart nämns inte det. Men han har i Aftonbladet menat att vi i Sverige har samma syn på abortfoster som vi har på hushållssopor. Att vi ser abort som ett sätt att källlsortera. Att vi gör det lite hur som helst. Det är en jävligt konstig syn på abort. Abort är inget man gör för att man tycker det är kul. Det är val som ska finnas för alla de kvinnor som inte vill, kan eller har möjlighet att ta hand om ett barn.

Men till skillnad från Jimmie Åkesson kan Johan Hakelius gömma sig bakom den "objektiva" journalistrollen när han tycker det passar. Det är en annan sak som borde diskuteras.

Jag tror knappast att det kommer ske i Kvällsöppet dock.

Ovanför min spis, vid kryddorna, står en bild på Valerie Solanas. Den har stått där länge och jag vet inte varför. Jag är ingen Sara Stridsberg. Jag tycker Scum Manifest varken är rolig, viktig eller bra. Jag kan visserligen se och förstå varför man skriver en bok för kvinnor där män beskrivs som vandrande olyckor och att männens utplåning är det som skapar fred på jorden. Att vara i en underordnad position skapar lätt en hel del ilska. Och det är Scum Manifest ett uttryck för.

Men jag tycker ändå att Scum Manifest inte uppfyller några av de kriterier jag har för att en bok ska vara viktig för feminismen.

Främst är det för att jag inte tror på en feminism som bara ser män som en del av problemet och inte också som en del av lösningen. Vi kommer aldrig att uppnå jämställdhet om vi tror att det här är kvinnornas kamp. Feminism för mig är att frigöra män och kvinnor och låta dem vara fria och jämställda människor, på alla plan. Kvinnor är underordnade män. Det är ett strukturellt förtryck som kräver många lösningar på många områden. Det är där vi är nu.

Det krävs en medvetenhet hos oss män om vilka privilegier vi har bara för att vi är män. Vi måste avsäga oss dem för att jämställdhet ska bli ett faktum.

Jag kan inte riktigt förstå de feminister som tycker Scum Manifest är skitkul högläsning på feministmöten. För de feministerna existerar tyvärr. De som inte har fattat att det knappast är mer hat som behövs. Och att vända på maktförhållanden inte heller det skapar något bättre. Det ska inte bli fler kvinnor på vd-posterna än män, det är inget mål att papporna ska ta ut 80 procent av barnledigheten istället. Det är balans, det är rättvisa, det är frihet vi behöver. En värld där kön inte spelar en roll.

Jag har det där kortet på Valerie Solanas ovanför min spis för att påminna mig själv om vad jag aldrig vill bli. Jag vill inte ätas upp av ilska. För ilskan tar över ens handlingsutrymme. Den tar över allt. En dag vaknar man upp och inser att man har bidragit till att skapa en ännu mer orättvis värld.

Valerie är symbolen för allt det jag aldrig vill bli som feminist, och som människa.

Alanis Morissette har lyckats göra det omöjliga. Hon har gjort en oerhört vacker version av skitlåten "My Humps" av Black Eyed Peas. Med en låttext som går i den här stilen:

"Rapparen: What you gon’ do with all that junk?
All that junk inside that trunk?

Fergie: I’m gonna get, get, get, get, you drunk,
Get you love drunk off my hump.

Rapparen: What you gon’ do with all that ass?
All that ass inside them jeans?

Fergie: I’m gonna make, make, make, make you scream
Make you scream, make you scream.
Cos of my hump, my hump, my hump, my hump.
My hump, my hump, my hump, my lovely lady lumps."

Det är såna här löjligt kassa texter kidsen blir hjärntvättade av på MTV. Texter om att tjejen ska puta med arslet för en karl. Och i videon står Fergie självklart och juckar som alla andra popbrudar gör för att kränga skivor. Lite hjärntvättning till.

Men förlåt, det är ju kul och sexigt, jag glömde det. Igen.

Tack gode gud för att Alanis Morissette förutom sin fina cover även har gjort en rolig parodi på originalvideon. Den är nu en av de mest populära videorna på YouTube. Kolla in den!

http://www.youtube.com/watch?v=W91sqAs-_-g

Den visar hur jävla löjlig musikvideobranschen är. Där arslet styr ekonomin och ekonomin tuttarna.