"När jag fick Ella insåg jag att man inte är ensam om att uppfostra sina barn. Det är ju dagis, ens föräldrar, en själv och massor av andra. Jag fick också en respekt för mitt barn. Jag förstår att hon vill utforska andra roller, även den kommersiella prinsessrollen. Numera tycker jag att det känns taskigt att avfärda flickors kultur på det sättet. Det är som att säga att tjejers kultur är mindre bra än pojkars."

Så säger Belinda Olsson till alltombarn.se. En gång i tiden skrev hon i Fittstim. Det är länge sen nu. Det är lustigt hur alla som var med i Fittstim har blivit mjuka och mesiga efter att de har fått barn. Det är som att allt blir för mycket. Ingen orkar kämpa längre.

Kanske tar kräks och blöjor för mycket tid. Kanske tar de som resten av världens kvinnor ett för stort ansvar över hushållsarbetet. Kanske bryr de sig inte bara längre. Jag vet inte. Men jag kan ibland också känna en uppgivenhet inför sakernas tillstånd. Nu mer än någonsin. Och den uppgivenheten sprider sig som en löpeld.

Könsrollsfrågor och kvinnors underordning är inga heta politiska frågor längre. Har inte varit på ett bra tag. De som fortfarande kämpar för att hålla debatten vid liv avfärdas snabbare och lättare än förut. Även om mitt stora intresse för frågorna är oförändrat, så känner jag ingen ork för att debattera, konkretisera och kämpa mot de förtryckande strukturer som fortfarande existerar.

Min simpla fråga är därmed: hur får jag och alla vi andra tillbaka lusten att slåss?

Det här är de simpla (cyniska) argumenten: Hundratusentals barn världen över behöver familjer. Vår jord är överbefolkad och varje ny person blir en ansträngning på våra redan ansträngda resurser. Världen är våldsam, orättvis och ostabil. Adoption är därmed att föredra än att föra sin egen säd vidare.

Det har jag alltid tyckt. Men så hörde jag ett konstigt argument.

Någon sa nämligen till mig att det är homofobi som ligger bakom att jag föredrar adoption. Homosexuella ska inte må dåligt över att skaffa biologiska barn, menade personen. Allt handlar om homofobiska föreställningar om att homos inte "naturligt" kan få barn och därmed borde avstå från att försöka. Att vi inte känner att vi har "rätt" att skaffa biologiska barn. Därmed omfamnar vi hela adoptionsidén så pass mycket mer.

Jag har aldrig hört något liknande förut och som med allt sånt måste jag ändå kasta in det i hjärnan och se vad som händer. Det som hände var att jag insåg att det inte stämmer. I alla fall inte för min del. Jag tror på adoption för ovannämnda anledningar. Jag har inget intresse av att föra min säd, mitt släktträd vidare. Oavsett vad jag skulle ha för sexualitet. Det finns inget sådant behov i mig.

Jag vet att det dock finns hos många. Och det är ok. Men om behovet av en unge är större än just en biologisk unge tycker jag att adoption borde övervägas.

Det är inte homofobi som ligger bakom min adoptionkramning. Men något som bygger på homofobi är att inga svenska homosexuella får adoptera från utlandet, för att inget land vill. Och i homofobins namn låter de länderna istället barn leva i misär.

Victoria och David Beckham försöker att ta över USA. Jag har ingen åsikt om det, men jag blir fascinerad över hur de försöker att göra det. De är med i det kommande numret av W Magazine. Victoria fotas i underkläder, i typiskt kvinnliga poser. Hon försöker se så sexig och snygg hon bara kan. Inget förvånande, inget nytt.

Men grejen som gör det hela annorlunda är att David också fotas lika lättklädd och i liknande poser. Jag tycker om det. För det är en svårare uppgift att få bort objektifieringen av kvinnor än att även börja objektifiera män. Jag tror på att börja objektifiera och sexualisera män i reklam och medier. Då är det i alla fall inget som bara händer kvinnor. Då är det i alla fall ett mänskligt problem.

Och som vi alla vet, om något dåligt drabbar männen (som till exempel för mycket objektifiering) då görs det allt för att stoppa det.

RFSL:s ordförande, Sören Andersson, gifte sig, förlåt ingick partnerskap med sin kille idag under Almedalsveckan. Han prickade in en politisk fullträff genom att göra det på kristdemokraternas dag. Det enda parti i riksdagen som är emot att partnerskapet ska övergå till regelrätt äktenskap.

Bra gjort Sören, och grattis. Hoppas du är en av de som tvåsamheten gillar.

Värt att notera är att Fredrick Federley, ordförande för centerns ungdomsförbund var en av åskådarna. Mannen som gör allt annat än att jobba för det Sören gör. Kanske sveps han med i kärleksyran och blir förståndig, han med.

För tyvärr, Göran Hägglund kan vi ju glömma.

Jag vet hur mycket makt vi har låtit stjärnorna få. De som sjunger ballader, dansar sexigt eller hånglar med hunken på filmduken. Vilken makt de har över hur vi ser på oss själva. Det är därför jag alltid kommer att lyfta fram de som har något vettigt att säga. För de är alldeles för få.

Kelly Clarkson, den första amerikanska Idolvinnaren går emot strömmen. Hon visar på alternativ. Hon har det här att säga i amerikanska Elle om att slåss mot skivdirektörer om sitt kommande album:

"I've sold more than 15 million records worldwide, and still nobody listens to what I have to say. Because I'm 25 and a woman...My resistance upsets a lot of people, because we could make a lot of money. And I'm not hatin' on money. But you know in Funny Girl, when they make Barbara Streisand sing the 'beautiful girl' song, and she is singing these lyrics and she knows she's not that person? I'm just not comfortable doing things that don't feel like me."

Om att tacka nej till 10 miljoner dollar från skivbolagschefen för att dumpa fem låtar från kommande albumet för fem mer radiovänliga låtar:

"I am a good singer, so I can't possibly be a good writer. Women can't possibly be good at two things. I haven't lost my temper about it. It only drives me more. If your thing is to bring me down, cool. I'll just work harder."

Om ickesmickrande paparazzifoton:

"I'm fine with it. I just don't care. I don't wear makeup in public. I don't worry about what I'm wearing. Hell, I wore pajamas in high school."

Om sin framgång:

"It is weird when a 12-year-old tells me I am their favorite artist. I'm always like, it's just because you're young and you haven't heard everybody yet. In time, I'll be weeded out. And that's cool. I know I'm a good singer, but I know who I am, too."

Om att inte vilja ha barn:

"My point of view is that I shouldn't be a mother at all, because I'd be horrible. I'm not willing to be that selfless."

Om att inte vilja gifta sig:

"I'm not keen on marriage. I don't let many people in. Men come and go. Friends are what I care about."

Jag tycker det är synd att jag ska tycka det är coolt när en populärartist säger att barn och giftermål inte är hennes grej och reflekterar kring hur hennes kön hindrar henne i livet. Men det är för att jag hör dessa röster alldeles för sällan. Antingen för att de personerna är alldeles för få eller för att de allt för sällan tillåts säga de sakerna.

Kelly Clarkson, du är min idol för dagen.

För någon vecka sedan var jag inne i en sexbutik. Den ligger mitt i ett köpcentrum nära mig. Barnfamiljer och pensionärer och andra konservativa går förbi varje gång de ska till mataffären. Men ingen blir upprörd, men ingen bryr sig. Hur kommer det sig? Jo sexbutiken i fråga är nämligen en del av en ny kedja som sprider ut sig över Sverige där inredningen är modern och sparsmakad och där inga porriga bilder överhuvudtaget finns på display.

Det säljs dildos, sexleksaker och sexiga underkläder, men man slipper se folk som skrevar överallt och stora tuttar på varannat föremål i butiken.

Jag tog ett snack med butiksbiträdet medans jag handlade en liten piska som present till min kompis. Butiksbiträdet berättade att mottagandet har varit över förväntan. Ingen har blivit upprörd, folk går ofta in och shoppar och fönstershoppar. Folk blir helt enkelt avslappnade av hur det ser ut därinne, menade butiksbiträdet. Folk tycker inte det är pinsamt, för det är ingen mörk bakgata. Folk shoppar dildos som galningar, hänger påsen över armen där påsar från ICA och Hennes & Mauritz redan hänger.

Ingen ska behöva må dåligt över försöken att komplettera sina sexliv, menar butiksbiträdet och berättar samtidigt att kedjan ska öppna ett tiotal butiker runt om i landet. Så bra går det tydligen för dem.

Jag välkomnar detta. Det finns så mycket skam runt sex och hur det ska göras. Det här hjälper till att motverka det. Att man dessutom inte säljer porrfilmer gör bara idén ännu mer intressant. Mainstreamporren är inte på långa vägar ok i dagsläget. Att försöka göra sitt sexliv roligare är däremot bara bra. Dåligt sex är verkligen bland det tråkigaste. Men problemet är ju att få vågar gå in på bakgatorna, få orkar se hundra skrev i vitögat och få har lätt att känna sig bekväma i butiker där det stönas från storbildsskärmar.

Med en sexbutik där ingen behöver känna sig out of place så kommer synen på sex bli mer lustfylld och mindre skamfylld.

Det är välkommet.

Alla som trodde att Britney Spears hade mycket att sjunga om på sin kommande skiva med tanke på allt drama som hon har omgärdats med den senaste tiden har fel. Hon kommer att sjunga om "sin kvinnlighet" enligt rapporter i tidningarna.

Vad detta innebär får vi vänta och höra. Men de flesta som sjunger om sin kvinnlighet brukar ha väldigt fattiga historier att berätta.

Personlig utveckling, heartache och rakade skallar är helt enkelt inget för en comebackskiva antar jag.

Nu är det så att den som inte gör reklam vinner inga priser och jag vill vinna. Det är nämligen så att jag är en av tio finalister av 850 bidrag för att få sommarprata i P1 i sommar. Jag pratar i mitt bidrag om mina ätstörningar kanske mer utlämnande än någonsin. Av samma skäl som jag har gjort det här. För min egen skull, för mitt eget tillfrisknande, men också för att belysa att även killar drabbas av ätstörningar.

Nu är det upp till svenska folket att bestämma vem som vinner. Så ni som vill se mig i SVT:s morgonsoffa och ni som vill höra mig berätta min historia den 16:e juli i radio bör rösta på mig. Inte en gång, utan konstant. Ni som bor i Stockholm kommer dessutom kunna läsa intervjuer med mig i några av gratisblaskorna de kommande dagarna. Som en bonus.

Min historia är inte den enda, det finns tusentals i min situation. Men vi hörs sällan numera. Ätstörningar står i skuggan av det stora fetmahotet och ”hälso”-hetsen som har brett ut sig i vårt samhälle. Så förutom av egoistiska skäl så förtjänar historier som min att komma fram på bästa sändningstid. För det är dags att vi lyssnar.

Rösta och ni värmer mitt hjärta!

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program...

Jag kommer ihåg, jag var kär en gång. Han var den sorgligaste och vackraste människa jag någonsin träffat. Bakom de där ögonen fanns ett helt jävla livs tårar. Jag väntade bara på att tårarna skulle strömma mot min axel. De har fortfarande inte kommit.

Jag vet att han var kär i mig också. Men han vågade aldrig, kunde aldrig. För som han såg det hade hans kärlek fel kön.

Det är honom jag tänker på när jag följer den brittiska såpan Hollyoaks på nätet. Jag blir lätt besatt av saker i korta perioder. Förut har det varit soltorkade tomater, simning eller vinylskivor. Nu är det såpan Hollyoaks. Anledningen är att det i den finns en fin coming of age-historia om en kille, John Paul, som upptäcker att han är bög. Dessutom förälskar sig han i sin bästa killkompis. Kompisen vet inte vad han ska göra av förälskelsen. För han är ju hetero. Eller?

Precis som de flesta har jag växt upp med att man ska sakna en partner om man inte har någon. Och det är precis det jag har gjort. När jag inte har varit ihop med eller träffat någon har jag bara väntat på att få göra det. Men inte nu längre. Jag tror lika lite på tvåsamheten som på tresamheten eller sjusamheten. Jag tror på att vi bara har oss själva och sedan valen hur vi bäst lever våra liv efter det.

Runtomkring mig ser jag hur människor försöker hitta den rätta. Min syster lägger upp nya dejtingprofiler på nätet, min bror funderar på att flytta ihop med en brud han bara har träffat i en månad och jag undrar varför vi låter desperationen ta över våra liv. Vi famlar ständigt i blindo efter någon. Jag har låtit desperationen förlama mig i perioder, för att jag har trott att utan någon är jag ingen. Det är jag inte.

Det säger inte att jag inte vill ha en partner. Men det är en skillnad mellan att tro att en partner skapar ens liv och att tro att en partner skulle kunna berika ens liv. Jag tror att allt för många går runt och är olyckliga för att de satsar allt på att räddningen kommer på en vit häst eller genom match.com. När de bara behöver se sig själva i spegeln istället.

Han jag var kär i. Jag kan ibland undra om han någonsin kommer att acceptera hur han älskar och vem. För precis som John Paul i Hollyoaks förälskade jag mig i en kille som inte kunde se sig själv vara kär i en kille, trots att han var det. De historierna brukar aldrig sluta bra. Min gjorde inte det. Men kanske gör John Pauls det. Det är därför jag fortsätter titta.

För att jag vill se lyckliga slut ibland. Jag behöver se lyckliga slut ibland. Om inte i mitt eget liv, så i andras. Men det jag vet nu är att de endast kan komma genom den enda partnern vi alla behöver. Den vi behöver innan vi ser oss omkring efter andra partners.

Partnern vi finner i oss själva.

Tjejerna kan slicka på sina Girlieglassar, för nu kan vi boys slurpa i oss den senaste coca-colan, Coca-Cola Zero. Det är ny version av lightläsken, men för killar. Den ska tydligen ha en grabbigare design, smaka mer som den vanliga colan och marknadsförs med en kille som skriker något i typ med: "If only it was this easy to unhook a bra". Kul.

Lightläsk har alltid förknippats med kvinnor. Inget socker, inget fett och ingen smak. Det passar tjejerna. Men nu ska även killar få dricka sockerfri cola, eftersom de självklart inte kunde dricka Coca-Cola Light med livet i behåll. Med den grabbiga layouten kan alla killar känna sig lugna i sin manlighet i sommarsolen.

Ja vad ska man säga? Könsroller är helt enkelt inne det här året också.