På mitt jobb säljs bland allt annat krams en del krams som är för barn. Och detta krams - speciellt nu i höst - är så parodiskt indelat i "pojk-" och "flick-" att jag blir lite, lite äcklad när jag ser det och förstår inte hur ledningen kan fundera på varför det säljer sämre än väntat när ingen vettig förälder nuförtiden vill pracka på sina barn så klyschigt, förlegat könsindelad skit. Jag anar en världsfrånvänd marknadsavdelning som tuffar på längs nåt slags 50-talsräls och blir förvånad när det som funkat sen urminnes tider inte funkar längre.
Ok, ha "pojk-" och "flick-". Men ha då för fan nåt alternativ också. För alla flickor vill inte fylla sina rum med rosa fjärilar och alla pojkar vill inte fylla sina med svarta dödskallar. Men finns det inget annat att välja så är det inte så lätt att byta spår.

Jag tänkte försöka göra nånting åt det här. Steg ett är att ta upp det med min närmaste chef. Forstättning följer!

Det är ingen som pratar om Niels Bohrs barn, så varför presenteras Marie Curie som tvåbarnsmamma istället för forskare? Fan SVT, skärpning.

Det hetaste på svensk tv har just tagit slut och jag är lite besviken. Det lilla suget i maggropen, den hotande översvämningen i i munhålan, det ofrivilliga utstötandet av gälla små "mm-mm-mm" - allt ett mycket behagligt tillstånd i soffan under den gudi behagliga serien Fredsstyrkan som har gått på tv 4 om onsdagkvällarna.

Den svenska fredsstyrkan i Afghanistan kryllar av män, och vid en första anblick skulle man kunna tro att det är det som är grejen. Bredaxlade, vältränade, disciplinerade män i uniform. Män med vapen, män med skägg, män som kan framföra tunga fordon i oländig terräng. Vilken heterokvinna och person som bekänner sig till samma läggning som helst skulle väl dregla lite extra över en härligt manlig karl som dem.

Men riktigt så enkelt är det inte. Tjusningen ligger nämligen inte i grabbarnas tuffa egenskaper, utan i kombinationen mellan dem och de mjuka.

Behold: Män som ler mot lokalbefolkningen. Män som kramar barn. Män som ringer hem och sjunger för familjens nytillskott. Män som pratar om känslor. Män som blir berörda när de bevittnar orättvisor. Män som släpar med sig säckar med kläder och leksaker hemifrån för att dela ut till behövande. Stora, starka män som är jävligt snälla, helt enkelt.

Om man är stark och självsäker, och ödmjuk och empatisk, är man inte en ganska välkomponerad människa då? Kanske ligger det på den instinktiva nivån att en man som är en beskyddare och samtidigt har god hand med barn och fluffiga djur är grundläggande attraktiv. Men för att tala med matematik: Om feminina egenskaper är negativa blir en stark man som är snäll mindre stark. Men intrycket är ju tvärtom. Således blir manly strength + girly strength en summa av två positiva tal och resultatet ännu starkare.

Funkar det tvärtom också? Jag tycker det är ashäftigt med kvinnor som behärskar maskiner, går med säkra steg och gör vad de vill. Tyvärr handlar det ytligt sett fortfarande om att tillskansa sig manliga egenskaper, snarare än att utveckla sina egna. Jag vet inte jag. Skaffar jag en väldigt stor motorcykel och teknisk utbildning blir jag kanske mindre attraktiv för de där manliga männen. Ah, whatever. Jag kan titta på dem på tv. Hot!

Jag jobbar på en affär som säljer klockor och krams. Man kan även få klockarmband ändrade och batterier bytta där. Vissa klockor är svårare än andra att få upp eller stänga till, ibland måste man ta till våld som ser riskabelt ut för utomstående och ofta kommer det in kunder som ska tas om hand så att man blir avbruten. Dessutom är det otrevligt att arbeta under övervakning. Därför brukar man alltid säga att "Vi tar in den på en halvtimme/två timmar/tills imorgon", beroende på rådande arbetsbelastning.
De flesta brukar tycka att det låter rimligt. Eller åtminstone acceptera det. De förstår att det tar en liten stund, eller så går de nån annanstans eller kommer tillbaka en annan dag.
Men en grupp människor visar sig gång på gång oförmögna att sälla sig till massan. De vägrar glatt godta beskedet att de måste vänta, slår på stora leendet och säger "Det kan du väl göra på en gång". För min skull. Eftersom jag förtjänar särbehandling. Min tid är viktigare. Alla andra får vänta, men om jag ber om det borde jag få slippa.
Vilken grupp?
Medelålders män. Som tydligen är vana att bli servade med omedelbar verkan. Och det brukar de väl bli, för de ber ju så trevligt och ler ju så charmigt. Klart vi ska hjälpa grabben, han klarar det ju inte själv.

Men nä, man kan faktiskt inte få allt man vill bara genom att begära det på ett snällt sätt. Då kommer man få uppenbara men okontrollerbara lögner om 'många som står på kö' serverade och vinkas bort av en passiv expedit, som när man gått förstrött börjar ställa klockor och byta musik i ett par timmar, och vid återkomst mötas av beskedet att det tyvärr inte är klart än för vi har faktiskt haft väldigt mycket att göra. I alla fall hos mig.

Ibland tittar jag lite på Brainiac som går på femman om kvällarna, och sitter liksom och häpnar och får lite hjärtklappning över den fullständigt ohämmade sexismen de har för sig. Vi snackar liksom inte frånvaro av kvinnliga programdeltagare eller framkastande av könsfördomar när de bygger en katapult för potatis, utan
rent
och skärt
bikinibrudande.
Bikinibrudarna som spränger saker i utmanande poser.
Bikinibrudarna som fungerar som flörtande störningsmoment under expriment på koncentrationförmågan.
Bikinibrudarna som slänger avokado i en pool i programdelen "Vilken frukt flyter" medan kameran panorerar över sexiga blickar och yppiga bröst.
Och det är RIKTIGA bikinibrudar, i högklackade stövlar, minikjolar och supersminkning och berättarrösten SÄGER faktiskt saker som "They like it when things go pop" och jag FATTAR inte att det kan sändas.

Jag lever sedan några månder tillbaka i ett hem utan internetuppkoppling, eller egentligen med uppkoppling och utan fungerande nånting nånting vilket innebär att ett dödande och ominstallerande av min dator har behövts sedan i oktober. Jag har inte haft tid att på allvar fixa med det (om jag hade saknat det mer hade jag tagit mig tid, men sanningen är att det varit ganska skönt att inte måsta kolla en massa saker på datorn varje dag. Bibliotekens datorer räddar räkningarna). Jag har varit fullständigt upptagen med att gå till skolan varje dag och lära mig om muskelfästen (kroppen, åh kroppen, mmm) och andra fina saker. Det enda som inte är fint med min utbildning är illustrationerna i textmaterialet. För jag och många andra är fullständigt övertygade om att: för att illustrera en utåtroterad fot krävs inte en naken kvinna. Med bröst som trotsar all tyngdlag. Inte heller för att visa ett ben som lyfts åt sidan eller hur man kan träna gluteus genom att skjuta upp höften. Det finns helt enkelt ingen som helst anledning. Intrycket blir att de som tagit fram materialet är fjortonåriga killar som suttit och mumlat: "höhö, vi kan rita en naken tjej".
I ett annat material handlar det mer om att illustrera saker man gör. Som att klättra uppför rep och lyfta tunga saker. Här ses inte längre de nakna kvinnorna som ligger med utåtroterad fot, utan här är människorna män. Mycket muskulösa män i shorts som utför aktiviteter.
Min skola måste kosta på sig att inte ha illustrationer från sjuttiotalet (både den uppenbara indelningen i naket och passivt = kvinnor och aktivt = män och snittet på gympashortsen stinker passé). Jag ska ta upp det med rektorn. Kanske när utbildningen snart är slut. Jag är lite rädd för henne. Hon har så oroande växlingar mellan att vara snäll tant och att kräva åhöran och åtlydnad. Som att hon är nåt slags självklar chef eller nåt.

Alla ifrågasätter hur Bobbys mamma inte stoppade misshandeln, hur hon inte tog sig därifrån, hur hon kunde medverka i den. Ingen ifrågasätter hur styvpappan kunde misshandla, hur han kunde tillåta den, hur han kunde stanna kvar. Alla pratar om den störda kvinnan, ingen pratar om den störda mannen. Ingen är förvånad över honom.

Jag prenumererar på serietidningen Larson. Senaste numrets ledare förklarade, angående nåt helt annat, att "Uncle" i slaveriets USA var tilltalsnamnet på svarta män som blivit för gamla för att kallas "Boy", och att det kunde vara intressant att tänka på nästa gång man handlar Uncle Ben's ris. Jajjemen.

...programmet Jobba Jämt, onsdagar på tvåan med repris torsdag och söndag. Väldigt intressant och lättförståeligt om jämställdhet på arbetsplatser. Två "experter" besöker olika arbetsplatser och försöker få upp chefers och anställdas ögon för orättvisa strukturer.

- Jag handlar som mest när jag har som minst pengar (tröstköp när man blir hysteriskt less på att spara)
- Jag lämnar saker överallt istället för att stoppa undan dem (ju mer plats man har, desto mer plats ockuperar man)
- Jag petar näsan för mycket (reflex från konstant nästäppa)
- Jag rapar hämningslöst i vissa sällskap (vana uppmuntrad av omoralisk vän)
- Jag låter mig hellre köras än kör själv (negativ spiral)

Utmaningen går vidare till övriga gylfare. (Fast vari ligger utmaningen? Utmanar man sig själv genom att erkänna sina brister? Utmanar man omvärlden genom att inte bry sig så hårt om dem? Eller utmanar man varandra att ha värsta ovanorna?)