Jag tänkte försöka göra nånting åt det här. Steg ett är att ta upp det med min närmaste chef. Forstättning följer!

I Zandén och Gyllenhammars kryptiska debattartikel svamlar de på temat "Varför älskar de svenska männen Carl Hamilton?" och det enda jag kan gissa mig till att de kommit fram till är att det beror på att svenska äktenskap suger. Orsak? Vi män tillåts inte vara "riktiga män". Vad är då en "riktig man"? Den frågan står faktiskt rätt obesvarad trots att jag läst artikeln tre gånger. De verkar förstå varför folk gillar Hamilton. Men de gillar också Norén. De gillar dock inte "pappor, älskare, äkta män". Men de gillar att bli örfilade och de gillar försoningsknull och otrohet. Och de önskar att de inte gillade inredning. Ehrm. Ja läs den själva, det är bland det rörigaste jag läst på länge.

Är det här ett otroligt misslyckat fall av ironi? Eller har damerna helt tappat fattningen? Nog visste jag att konstnärer var plågade, men jag visste inte att det berodde på att deras makar. Fast iofs. Bland manliga konstnärer är det väl mer regel än undantag att skylla mestadelen av sin olycka på kvinnor. Så är det kanske där vi hamnat? Dags att gnälla tillbaka? Jag har tidigare märkt av en tendens i den här generationen kvinnor att vilja "ge tillbaka". De riktiga feministiska genombrotten kom liksom lite för sent för att de skulle hinna med tåget. Så har de vaknat upp nu, mitt i eller efter medelåldern och insett att de hade kunnat göra allt helt annorlunda, om de bara hade vetat om att det fanns andra alternativ.

Jag tror inte att det dessa kvinnor vill ha är en öm smäll på käften eller en 20-årig älskare. Jag tror de vill göra om sina liv. De vill också vara unga och bilda familj i en tid där män hjälper till att diska och snyta ungarna.

Här skulle man liksom vilja säga stopp och tack. Men cirkusen hade mer att bjuda på än två damer som talar i skägget. Åsa Jinder och Niklas Strömstedt har nämligen hakat på debatten. Jinders inlägg är om möjligt mer förvirrat än Zandén och Gyllenhammars. Hon verkar ha en obotlig förkärlek till att avsluta meningar innan hon ens hunnit tänka klart dem, vilket gör hennes text mer eller mindre oläslig. Strömstedts inlägg är tack och lov läsbart, och här börjar det faktiskt bli lite roligt, inte bara på ett pinsamt sätt som tidigare. Bland annat undrar han vad Zandén och Gyllenhammar gjort för att skrämma in sina män på toaletten för att "leka med sig själv". Sorgligt nog verkar inte han heller ha särskilt bra erfarenheter av äktenskap. Men ärligt, vem fan bryr sig?

Summan av allt detta kanske inte är så mycket att det finns förvirrade och bittra människor. Jag tror istället att vi bör konstatera att bara för att man är kändis eller konstnär på något område betyder det inte att man kan blogga. För det måste väl för 17 gå att förstå saker utan att behöva läsa dem 18 gånger? *pustar ut*

Vi tar den korta resumen. Blondinbella har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, enligt den lilla information jag har kan det vara jämförbart med våldtäkt. Hon har sedan bloggat lite diffust om detta och senare berättat historien för Aftonbladet. Bloggelito har sedermera blivit provocerad och skrivit en relativt lång post om Blondinbella. (Har ingen lust att länka till den men den går att hitta via länkarna nedan.)

Jag har ingen vidare koll på Blondinbella mer än att jag vet att hon bloggar och att hon gillar att shoppa. Men det spelar ju ingen större roll i sammanhanget. Det jag finner intressant är varför det provocerar att någon offentliggör att de blivit utsatta för sexuellt våld. Mest troligt är väl att det är den kollektiva skulden som spökar. Inte tycker de flesta feminister att alla män har skuld i vad alla män gör, men när kvinnors lidande synliggörs blir det ändå för många (män) en provokation. En förklarande orsak i vissa fall tror jag är att det påminner om egna oförrätter. En annan tror jag är att många män, på grund av uppfostran, har svårare att hantera sorg än kvinnor. När kvinnor ”gnäller” provocerar det eftersom att det väcker känslor som många män inte fått lära sig att hantera. Då tänker jag särskilt på känslan av maktlöshet över att man inte har något inflytande över allt som drabbar andra. När män gnäller över att kvinnor gnäller är det inte för att de är känslolösa utan för att de inte kan hantera de känslor som uppstår när man står öga mot öga med en annan människas lidande.

Jag minns en man jag mejlade med för mycket länge sedan. Han sa något i stil med att ”kvinnor och män har samma innehåll i sina verktygslådor, det är bara det att män inte fått lära sig att använda alla verktygen”. Jag tycker det var en mycket talande metafor. Vi känner samma känslor, men i och med att vi uppfostras olika får vi något olika förmåga att hantera vissa situationer. Kvinnor är vana att granska sig själva kritiskt och är därför sämre på löneförhandling. Män är ovana att granska sig själva kritiskt och har därför svårare att se hur de påverkar sin omgivning. Och så vidare.

Nu verkar ju inte Blondinbella vara en särskilt traditionell kvinna om man tänker på att hon glatt tar plats i det offentliga rummet, men kanske är det just det som får droppen att rinna över i det här fallet? ”Hon får finna sig i att bli granskad”. För helst skall ju offren hålla tyst, så vi slipper lida med dem.

Mer läsning på ämnet hittar man här

Klokbok
Motbilder
Roya och Matilda

Du har precis som så många andra unga driftiga kvinnor hamnar i en korseld som är så hatisk att det är otäckt. Behöver inte berätta för dig om hat, för det har du säkert sett tillräckligt av i kommentarerna på din blogg eller som nu, IRL, med glåpord och hot om rent fysiskt våld.
Titta på vilka det är så utsätts, och vi kommer båda nog fram till samma sak. Det är inte unga, driftiga, synliga, högljudda, kaxiga män eller pojkar. Det är kvinnor, alla från Lindsay Lohan och Britney Spears, Heather Mills, Jordan, Carolina Gynning, Linda Rosing och tja, du kan kanske lägga till ditt namn här Isabella Löwengrip.

Det kan handla om en svensk småaktighet, jantelagen, blablabla, men det kanske är så att det sträcker sig mycket längre?

Vad jag hoppas på är att du polisanmäler händelsen, INTE lyssnar på din fars tämligen sorgligt sexistiska råd angående att gå ut med andra grabbar, synar mekanismerna som skapar reaktionerna och reflekterar över dem. Kanske kommer du alltid att få kämpa dubbelt så hårt för att bli hälften så mycket erkänd, för visst vill du vara känd som entreprenören Isabella (eller Blondinbella, som kanske är ditt trademark) istället för "den där bruden" eller "jävla horan som tror hon är något"? Tyvärr är det också mest upp till karlarna och många andra kvinnor att arbeta med sina syner på könsroller. Det är inte bara du som ska behöva dra lass och du är inte ensam. Tro mig.

Håller tummarna för att du inte slutar blogga och håller tummarna för att du inte ska bli utsatt för fler incidenter.
Fortsätt, reflektera och låt inte idioter trampa på dig, blanda det med lyhördhet och ha kul.

Jag hamnade på bussen till Skellefteå centrum tillsammans med Rashid häromdagen, och vi skulle båda vidare med varsin buss som inte skulle gå på ett tag, så vi gick och satte oss på ett kafé en stund. Det var egentligen första gången jag pratade med honom och vår gemensamma nämnare var naturligtvis farfar, som jag är övertygad om har underhållit den med inte jättestort svenskt ordförråd utrustade stackaren med spännande anekdoter om en eller annan marockoresa när de setts utanför soprummet. Vi kom in på att vara gammal i Sverige vs i Marocko.

I Marocko tar barnen hand om sina föräldrar, sa Rashid. Det blir en sluten cirkel. Man ger tillbaka. De gamla är inte ensamma, de har mer liv. Varje kväll samlas hans systrar hemma hos hans pappa och dricker te.

I Sverige, försökte jag förklara, lägger vi ansvaret på samhället. Man får bo på ålderdomshem, eller servicehus heter det nu, när man inte klarar sig själv längre. Barnen har inte tid. Synd.

Det kändes verkligen jättesynd. När man blir gammal dör ens kompisar av, ens barn har egna barn, jobb, sommarstugor och liv att ta hand om och man lämnas åt sitt öde större delen av tiden. Sen hamnar man på hemmet, och det är en sorglig plats där folk mest väntar på lunchen, på att tiden ska gå, på att trilla av pinn. Det kändes taskigt att säga att folk inte har tid att ta hand om sina gamla. Samtidigt gnagde en liten irritation över att inte riktigt kunna sätta ord på varför det är som det är.

Nån dag senare kom jag på det. Vem är det då som tar hand om gamlingarna i Marocko? Inte fan är det Rashid och hans brorsor. Det är hans syrror. Det var det jag skulle ha sagt. Att i Sverige har kvinnor egna liv och används inte som gratis omsorgsarbetare. Så ptrrt på dig, Rashid. Jag älskar min farmor men jag tänker inte flytta till Skellefteå för att kunna städa och duscha henne. Vilket ger mig lite, lite dåligt samvete men är grunden till att mitt liv går runt utan försörjning från nån annan, exempelvis en man - jag måste klara mig sjäv, och då har jag inte tid och råd att serva andra.

Det är att tidningen bangs utmärkta chefredaktör Karin Eder-Ekman och redaktionschef Malena Rydell slutade på tidningen i februari. Tydligen för att bangs ledning inte gillade att de ville anordna ett bangjippo på Spy Bar.

Om det är ett ställe som feminismens tankar aldrig har nått så är det Stureplans innersta rum. Därför var tanken på bang på Spy Bar klockren. Men styrelsen tyckte annat och Eder-Ekman och Rydell sa upp sig.

Det är förfärligt tråkigt. Jag har alltid haft reservationer mot mycket som har stått i bang de senaste åren. Men det är just det som har varit tidskriftens styrka. Jag kan inte inte ha en åsikt om de texter som har publicerats där. Oavsett om jag retar upp mig, nickar igenkännande eller bara äter upp vartenda ord.

Och det beror på Eder-Ekmans och Rydells ledarskap, utan tvekan.

Nu står det klart att det blir Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger som tar över. Jag har ingen speciell relation till någon av dem. Det enda jag egentligen vet är att Sonja skrev riktigt tråkiga krönikor i nu nedlagda Punkt.SE. Lawen har jag ingen koll på alls. Med det sagt vill jag inte påstå att bang kommer att bli sämre under deras ledarskap.

Men med anledningarna till förra redaktörernas avhopp färskt i minnet känns det som att bang är på väg åt ett visst håll. Och jag är högst osäker på om jag vill hänga på. Och det är sorgligt, inte bara för mig, utan för en redan haltande kulturtidskrifts framtid.

Kommer ihåg när Fittstim förändrade mitt liv. Hur Linna var en del av alla de kvinnor som satte ord på det jag inte kunde förklara.
Men faller allt ändå? Det som får mig att tro det är bland annat en krönika av Linna som nyligen publicerats i Aftonblaskan. Kommer att lägga upp den här, med kommentarer och tankar.

"Jag vägrar bli queer
Bland feminister talas det allt oftare om att bli sams, igen. "Det måste talas ut", skriver Nina Lekander i Expressen (20/2). "Feminismen behöver enas", säger Katrine Kielos i DN:s jättegulliga kvinnodagsspecial (2/3). Ja, lagom till kvinnodagen måste vi alla tydligen bli lite extra kramiga.
Men enas? Vilka då? Så som de feministiska grälen sett ut på senare tid kan man egentligen tala om ett enda: den mellan feminismen och queer. Vad det första innebär vet ni redan. Det är Andrea Dworkin, ROKS, sexköpslagen och kvinnofridslag.
Men queer då? Queer samlar anhängare som vill vara med på det här att utmana normer. Som en lynnig ballong seglar queerbegreppet runt och sänker sig på måfå över debatter.
I Sverige har queer blivit synonymt med att ställa frågor men aldrig ge några egna svar. Petra Östergren ville med sin bok om lyckliga horor bara ”ställa frågor”. Queeranhängare vill gärna definiera andra men aldrig definiera sig själva. "

Varför ska inte frågorna ställas? Varför ska varje människa som är intresserad av genuspolitiken (på vilken sida denne än står) alltid komma med svar? De senaste 30 åren av jämställdhetsarbete har åstadkommit fruktansvärt mycket men det finns fortfarande ett problem i att den i mångt och mycket är uteslutande. Ett uteslutande som grundar sig på strukturer som har varit svåra att ta itu med då man har hållit sig inom en heterosexuell vit kontext där alla samma kroppar och tycker exakt lika mycket om/tycker lika illa om vissa företeelser som sex.
Min största svårighet med att rätt ut säga att jag var feminist (det tog så lång tid att det är rent ut sagt pinsamt) var att jag kände att den inte kunde formulera hela bilden. Det saknades mycket och det som saknades hittades för min del i queerfeminismen. Det finns inga enkla förklaringar men en stor del av kritiken som ofta hörs är att queerteoretiker tenderar till att aldrig överhuvudtaget komma med några svar. För min del visar det på att det är ett levande ifrågasättande, snarare än ett klappapåhuvudetskrivaneriavhandlingennuärdetprecissåhär-tänkande.
Queer är skapat ur ett missnöje, quuer är ett av alla de sätt som man kan vända lampan i ansiktet på de som säger sig hålla i den.
Det är där friheten ligger.

"Därför tänker jag göra det nu. Queerteorin har nämligen sin egen chefsideolog, den också. Inte internationellt men i Sverige är det numera ett och samma namn som återkommer även om hon sällan nämns vid namn. Gayle Rubin heter hon, och är en amerikansk antropolog. Rubin, liksom Carol Vance, är en nödvändig läsning för alla som vill göra anspråk på att förstå modern feministisk teori om heteronormativitet, sex, prostitution."

VA?! Förlåt, jag måste vara efter, fel, dum i huvudet, totalt galen. Har aldrig hört talas om Gayle Rubin. Gör det mig inte giltig, gör det min vardags"aktivism" mindre värdefull. Men den enda tjänsten som Linna har gjort mig sedan Fittstim är att göra mig väldigt nyfiken på denna Rubin. Måste dock fråga mig vad det är för problem med vad Rubin uttrycker?

"Konflikten då, vad består den i? Tja, ungefär så här: Dworkin har sedan länge förpassats till museimontrarna av feministiska tänkare, hennes teori om samlaget som ett slags övergrepp i sig är till exempel inte längre gångbart.
Carol Vances förslag om att feminister inte längre kan förhålla sig till sex som en fara allena har med andra ord fått genomslag. Feminismen har alltså genomgått den modernisering som efterfrågades. Men konflikten består.
Varför? Därför att feminister, som jag själv, vägrar att göra Rubin till vår nya chefsideolog. Rubin tecknade en gång ett schema över dåtidens sexualmoral: reproduktivt sex i hemmiljö stod i topp, i botten återfanns motsatsen, sex i parker, med redskap, mot betalning."

Ah, jag kan se vart det här barkar.

"De nya hjältarna för sexpositiva feminismen blev då horan, strippan, dominatrixen. Användbart? Nej. Föreställningen att det finns två sorters kvinnor, en lydig hemmakatt och en som helst gör det inför publik är en patriarkal tankefigur.
Frälsningen kan aldrig ligga i att acceptera kategorierna. Så varför har Rubins schema som syftade till att illustrera amerikansk sexualmoral på 70-talet blivit aktuellt nu, i Sverige på 2000-talet? Kanske för att det är så enkelt misstänker jag. Svenska queerteoretiker gör det, kort sagt, mycket enkelt för sig."

Först och främst. Alla människor har rätt att uttrycka sin sexualitet på ett sätt som de anser passsande.Så länge det handlar om att alla parter inblandade vill. Men en del anser att en del uttryck för lust eller bara den vanliga viljan att få uttrycka dem är något som går över gränserna. Ett epitet för dessa skulle kunna vara glädjedödare. Ett annat skulle vara dubbelmoralister.
Makten över ditt sexliv ska ligga hos dig, inte hos någon annan. Om du nu inte vill att den ska göra det. Men i de flesta fallen så är även sådana relationer reglerade bortom den scenen eller upplägget. I vilket fall. Bilden av horan och madonnan är ständigt närvarande, och det fortfarande, trots mer än 30 år av feminism och aktivism. Varför? För att det inte bara är ett "patriarkat" som går att använda som förklaringsmodell. Det är fler som upprätthåller ett sexualfientligt system, och många feminister är en del av detta system. Det är ett heterosexistiskt, vaniljstyrt, "allt inom rätta gränser" sätt att tänka. Skaffa dig gärna en sexleksak, men se för fan till att inte tro att det är rätt att bara njuta på egen hand. Tyck om att ha sex, men inte med för många, framför allt inte med för många samtidigt. Kanske det är kul att ha sex med lite smisk för skojs skull, men tycker du om din niosvansade piska, då är du destruktiv och måste tas om hand. Som tonårsflicka är du utsatt för så mycket att du inte vet om du verkligen vill ha analsex.
Men det finns andra lösningar. Som att tillhandahålla balanserad information om olika sexuella uttryck, för att alla inblandade ska kunna ta besluten som behövs tas. Arbete som handlar om att människor vågar lära känna igen sin lust. Stärkande. Det är inte stärkande att förfasa sig över och moralisera över unga människors sexliv. Det marginaliserar och gör sexualitet, i vilken form den än tar sig, även för den som väljer att inte ha sex, till ett tabu som inte går att kalla för nyttigt.

"När Don Kulik sammanställde en antologi över svensk queerteori i dag presenterades feminismen som den nya måltavlan för kritik. I Petra Östergrens bok ”Porr, horor och feminister” är feminister den enda sexualmoraliska kraft hon känner till. Ulrika Dahl, känd queeraktivist, återkommer i idétidskrifter till att kritisera feminister som blott frigida kvinnor med för stora barnvagnar. Vore det inte för feminismen tycks det, skulle utopia vara här.
Kramkalas feminism och queer emellan? I år? Nja, jag tror inte det."

Linna missar något. Och jag undrar om hon känner sig hotad.
Hon tror att det som är sexualradikalt/positivt är en uppmaning att slampa runt och att det skulle vara dåligt. Det är precis tvärtom, det är att visa på valet och möjligheten att kunna vara en slampa/älska sex/anamma vilket jävla uttryck/roll man vill, och vara allt man vill och så mycket mer än det.
Valet att själv definiera, och hey,det ÄR användbart att omdefiniera och omformulera vem som äger makten att göra just detta.

Och jag vägrar hänga på den sexfientliga versionen av horan och madonnan. Däremot tänker jag gå på fetishfest som en madonna. Vad hon kommer att ha för preferenser, det tänker jag själv bestämma.

Den svenska fredsstyrkan i Afghanistan kryllar av män, och vid en första anblick skulle man kunna tro att det är det som är grejen. Bredaxlade, vältränade, disciplinerade män i uniform. Män med vapen, män med skägg, män som kan framföra tunga fordon i oländig terräng. Vilken heterokvinna och person som bekänner sig till samma läggning som helst skulle väl dregla lite extra över en härligt manlig karl som dem.

Men riktigt så enkelt är det inte. Tjusningen ligger nämligen inte i grabbarnas tuffa egenskaper, utan i kombinationen mellan dem och de mjuka.

Behold: Män som ler mot lokalbefolkningen. Män som kramar barn. Män som ringer hem och sjunger för familjens nytillskott. Män som pratar om känslor. Män som blir berörda när de bevittnar orättvisor. Män som släpar med sig säckar med kläder och leksaker hemifrån för att dela ut till behövande. Stora, starka män som är jävligt snälla, helt enkelt.

Om man är stark och självsäker, och ödmjuk och empatisk, är man inte en ganska välkomponerad människa då? Kanske ligger det på den instinktiva nivån att en man som är en beskyddare och samtidigt har god hand med barn och fluffiga djur är grundläggande attraktiv. Men för att tala med matematik: Om feminina egenskaper är negativa blir en stark man som är snäll mindre stark. Men intrycket är ju tvärtom. Således blir manly strength + girly strength en summa av två positiva tal och resultatet ännu starkare.

Funkar det tvärtom också? Jag tycker det är ashäftigt med kvinnor som behärskar maskiner, går med säkra steg och gör vad de vill. Tyvärr handlar det ytligt sett fortfarande om att tillskansa sig manliga egenskaper, snarare än att utveckla sina egna. Jag vet inte jag. Skaffar jag en väldigt stor motorcykel och teknisk utbildning blir jag kanske mindre attraktiv för de där manliga männen. Ah, whatever. Jag kan titta på dem på tv. Hot!

– Det är svårt att säga generellt vad som är diskriminerande. Man har talat länge om objektifierande och schabloniserande reklam, men jag tittar på om reklamen är kränkande eller inte. En kropp i en underklädesreklam är inte diskriminerande, men om den är fotad sexuellt utmanande så kan den vara det. Men det är klart att det kan uppstå svårigheter, säger Eva-Maria Svensson.

Ja, det första problemet ligger just där. Vad är diskriminerande? Ett uppenbart gränsdragningsproblem uppstår. Våra kära nordiska grannar har alla en form av lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. Men i Danmark till exempel så finns det i princip inga domar. Det som vi skulle fälla i Sverige ger i Danmark bara upphov till en ögonbrynshöjning. Det handlar alltså mycket om åsikter, värderingar och attityder i samhället, vilka är grundlagsskyddade.

Från näringslivets sida, bland annat ERK och Sveriges annonsörer, menar man att den här typen av fall helt enkelt är för godtyckliga för att tas upp i domstol, och att lagen skulle innebära att man gör ett undantag i grundlagarna. Och grundlagarna kan vara risky business att fippla med.

Eva-Maria Svensson hävdar att det inte alls skulle krävas en grundlagsändring eftersom lagstiftningen skulle avse kommersiella meddelanden. Yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningn reglerar yttranden som har för avsikt att visa eller påverka värderingar och åsikter. Argumentet att könsdiskriminerande reklam skulle vara ett sätt att påverka värderingar är ett väldigt ologiskt resonemang menar hon, eftersom ett kommersiellt meddelandes huvudsyfte är att sälja en produkt.

Enligt henne handlar en lag också om att samhället markerar sin inställning till frågan, och att allmänheten inte kan lita på att ERK ska sköta detta eftersom "de ju drivs i privat regi och kan läggas ner när som helst". Den enda anledningen ERK skulle ha att lägga ner är om det blir en lagstiftning. En lagstiftning skulle sannolikt också minska antalet fällningar, och debatten skulle bli lidande. ERK gör uppemot femtio fällningar per år, fällningar som lägger ved på debattbrasan så att den inte slocknar. Marknadsdomstolen skulle vid en lagstiftning ta upp max ett fall per år. KO har lite resurser och en domstol skulle vara ytterst försiktig.
Näringslivet vill istället inrätta en reklamombudsman och en skyddsnämnd som skulle finansieras genom en halv promille av företagens årliga mediebudgetar. Eva-Maria Svensson avfärdar att branchen skulle fortsätta att vara självsanerande.

- Det här är en diskrimineringsfråga. Lagstiftningen har blivit mer omfattande och generell när det gäller att motverka diskriminering på senare år. Det här är en del av en större utveckling. Jag tycker det är konstigt att man undantar marknadsföringsområdet. All annan marknadsföring är ju reglerad i lag, säger hon.
Skillnaden är marknadsföringslagen handlar om saker som vilseledande reklam och falsk marknadsföring där det finns ett tydligt definierat brott och ett tydligt offer. Det kommer det aldrig att finnas vid könsdiskriminerande reklam.

Lagen skulle dessutom bara gälla svensk reklam, men icke-svensk reklam som sänds från utlandet, till exempel kanal 3 och 5, kan inte omfattas. ERK har dock möjlighet att fälla reklam i dessa kanaler.

Jag vill ha bort de standardkåta blickarna och utmanande poserna i t-banan och i tidningen. Därför måste våra politiker säga nej till en lag mot könsdiskriminerande reklam.